Den märkligaste arbetsintervjun jag någonsin har varit på var också min första. Ett LSS-boende i utkanten av Norrköping sökte sommarvikarier. De hade fått ett sent avhopp och en vän som arbetade där rekommenderade mig.
Säkerhetsrutiner? Nej, sådana fick jag aldrig se.
Medan de boende var på sin dagliga verksamhet tog chefen emot mig på vardagsrummets Ikea-soffor. Jag hade ingen erfarenhet, pluggade konstvetenskap och kunde knappast beskrivas som en människokännare, däremot hade jag arrangerat och handlett kurser för tonåringar. Det räckte, tyckte chefen. Hon var ungefär lika desperat som jag. Och det var allt. Jag skulle gå bredvid en av undersköterskorna en vecka, mer utbildning än så hanns inte med. Säkerhetsrutiner? Nej, sådana fick jag aldrig se.
När Susanne Sjöstedt kallar LSS-branschen för ”Sveriges farligaste arbetsplats” i Värmlands Folkblad har hon fog för det. När Kommunalarbetaren kartlade våldet på jobben inom LSS kunde de konstatera att 25 personer har knivhotats bara under första halvan av 2024.
Antalet hotade undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter ökar för femte året i rad. På åtta år har fyra människor mördats på jobbet av sina brukare.
Under den där veckan som jag gick bredvid LSS-boendets undersköterskor fick jag veta att en av våra brukare flyttats till oss efter att ha slagit in ett tidigare vårdbiträdes skallben med ett brännbollsträ. Personalen hade ensamma utvecklat strategier för att hantera hotfulla situationer. Facket kämpade för att vi skulle få personlarm, men hade ännu inte lyckats.
Allt detta lades i mitt 19-åriga knä, på samma sätt som det i åratal lagts i knän, på axlar och psyke bland alla Sveriges LSS-anställda. “Ingen lyssnar på oss när vi försöker förklara hur det ser ut”, säger stödassistenten och den fackliga företrädaren Maisam Qadery till Kommunalarbetaren. Han är inte den förste som säger det och han ser ingen framtid inom LSS. Tro fan det.
Just nu pågår avtalsrörelsen i Sverige. Fackförbundet Kommunal ska sätta sig och förhandla om kollektivavtalen med Vårdföretagarna, SKR och andra arbetsgivare inom bland annat vård och omsorg. Kommunal kräver löner som det går att leva på, heltid som norm och minst lika viktigt – hållbara arbetstider.
Deltiderna inom vården och omsorgen är många, trots att allt fler kommuner och andra arbetsgivare erbjuder heltid. Problemet är bara att få orkar. Att jobba natt, kväll, dag och morgon om vartannat sliter. Tunga lyft sliter likaså, och på det ligger alltså den våtaste filt av alla: att gå till jobbet och tvingas vara orolig för sitt liv.
Från arbetsgivarsidan menar man att hela Sverige skulle gå under om kortare arbetstid med bibehållen lön blev verklighet i svensk omsorg. Man menar likaså att det är omöjligt att bemanna upp arbetsplatserna så att ensamarbete på till exempel LSS-boenden helt utraderas från den svenska arbetsmarknaden.
Det är märkliga utsagor i ett av världens rikaste länder. Samtidigt får vårdföretagare gå med vinst och regeringen kan sänka skatten.
Den skattesänkningen tas från undersköterskornas arbetsplatser samtidigt som de – om de jobbar heltid och tjänar 29 000 kronor i månaden – får cirka 154 kronor i sänkt skatt varje månad. En konsult får över 800 kronor om han redan tjänar runt 60 000 i månaden.
I verkligheten är undersköterskans eller den personliga assistentens lott dock ännu mindre. Som sagt är det svårt att arbeta heltid. Några extra slantar blir det inte heller om du blivit sjukskriven på grund av din arbetsmiljö.
Frågan hela Sverige borde ställa sig lyder alltså:
Är det värt det?
Svaret borde vara självklart. Dagens system har mord på sitt samvete.
