Vårdförbundets ordförande Sineba Ribeiro sätter ord på vad facket uppnått i ett uttalande: ”Från att arbetsgivaren sagt blankt nej till förkortad arbetstid ser vi nu att medlemmar som redan idag jobbar i rotation kommer att få sänkt arbetstid.”

Tidningen Vårdfokus intervjuade nyligen Jesper Hamark, doktor i ekonomisk historia. För två år sedan släppte han boken ”Strejk – från Satans svarta kvarnar till gigekonomin”. Han konstaterar att Vårdförbundet tycks ha gjort det mesta rätt under de senaste månaderna, eftersom aktiva medlemmar och folkligt stöd är två tydliga framgångsfaktorer för en lyckad arbetsmarknadskonflikt i offentlig sektor.

Om kraven handlar om arbetsvillkor är det enklare att få stöd från allmänheten än om det enbart gäller lön, förklarar Jesper Hamark: ”När piloter strejkar för att få mer betalt är det ingen som bryr sig. Men om de kräver att få vila mellan flygningarna är det en helt annan sak.”

I tjänstesektorn, där skolan och vården ingår, är det lätt att förstå att villkoren och arbetsmiljön är avgörande för kvaliteten i verksamheten, menar han. ”För några år sedan strejkade svenska busschaufförer med krav på att få gå på toaletten. Det fattar ju alla – att man behöver rast när man kör buss. Det slår an hos folk.”

När den flera månader långa vårdstrejken nu är avslutad är det viktigt att inte trappa ner arbetskritiken som handlar om att vi alla behöver rimliga löner, men framför allt rimliga arbetsvillkor. 

För vi är inte hemma. Problemen med orimliga arbetsvillkor finns långt ifrån bara i vården.

En ny LO-rapport analyserar ojämlikhet mellan arbetare och tjänstemän genom att syna semestervanor. Rapporten visar att endast varannan arbetare åker på en semesterresa som är minst en vecka. Det kan jämföras med 70 procent av tjänstemännen. 

LO:s ordförande Johan Lindholm kommenterar i ett uttalande att de ojämlika semestervanorna inte bara handlar om skillnaden i lön mellan arbetare och tjänstemän: ”Arbetaryrkena är slitigare, man kan inte ta korta pauser, de är mer inflexibla.”

Siffrorna talar ett tydligt språk: 92 procent av undersköterskorna har sällan möjlighet att ta kortare pauser medan 43 procent i chefsposition uppger samma sak. Ännu större skillnad är det när det gäller hur pass kroppsligt ansträngande arbete man har. Endast 4 procent av cheferna uppger att de har ett i hög grad kroppsligt ansträngande arbete medan hälften av alla anställda inom byggverksamhet och tillverkning uppger det. 

Ledig tid får därför ofta fungera som tid för vila och återhämtning, för att orka komma tillbaka till jobbet. LO-ordföranden drar en rimlig slutsats: De här siffrorna synliggör behovet av kortare arbetstid.

Men vilka argument och vilka strider kommer att leda till framgång i den kampen? Hur blir argumenten för kortare arbetstid lika tydliga som det uppenbart självklara att vi alla behöver gå på toaletten? 

Farida al-Abani och Mahi Akter, från organisationen Pensionsrättvisa, applåderar Vårdförbundets uthållighet i sin strejk för kortare arbetstid, och tillägger att vi behöver gå betydligt längre i kampen för 30 timmars arbetsvecka – de sätter arbetstiden i relation till produktiviteten. Debattörerna skriver i Arbetet: ”Vår produktivitet har länge ökat men lönen har inte ökat i samma takt – inte heller har normalarbetstiden sänkts. Man skulle kunna säga att vi får betalt för 6 timmars arbete om dagen, men många förväntas vara på jobbet i minst 8 timmar om dagen.”

Alltså överarbetar vi. Det är en bakomliggande förklaring till att så många är alltför trötta när den efterlängtade semestern väl infinner sig.

Vill vi ha det så? Eller vill vi ha det som forskning visat att arbetstidsförkortning leder till: Friskare, nöjdare och mer produktiva arbetare, sannolikt minskad arbetslöshet? Med det – för att tala ett språk som Svantesson och Andersson och näringslivet förstår – följer också ökad tillväxt och högre skatteintäkter.