Förra veckan gick jag vid ån i Uppsala och tänkte på de frustrerade unga män i grupper om fem–sex stycken som vi mötte. Unga pojkar som enligt uppgift blir dealade rökheroin från Stockholmskriminella. Från början gratis eller på krita, sedermera blir de ju i stort behov av att få tag i pengar till sitt missbruk. Ett bruk som säkerligen känns som att återigen fly från en svår situation. Unga män där några är utvisade men som har valt att stanna ändå och som nu är helt rotlösa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hur ska de kunna hitta rätt väg i livet, och vill vi att de ska hitta den här i Sverige? Eller ser vi dem som redan förlorade? Det är inte helt utan orsak som den frågan måste ställas när minister efter minister talar om fler utvisningar, hårdare kontroller och färre återföreningar av familjer. Kommer detta att öka vår trygghet och fortsätta att bevara Sverige som ett öppet och välkomnande land.
Människor i behov av hjälp kommer att öka framöver så vi behöver inte bara ställa om vårt land till fossilfritt utan även utveckla vår sociala hållbarhet.
Att bara skydda oss från kriminalitet och missbruk genom hårdare tag och flera poliser fungerar dåligt, det visste vi redan innan nuvarande flyktingström. Utanförskap, missbruk, flyttströmmar och fattigdom har vi haft förr i vårt land. ”Halva Norrland” strömmade in i storstäderna tillsammans med utländska familjer från Jugoslavien under 60-talet för att ta ett exempel. Det var inte alltid en lyckad flytt att lämna sitt hem och släktingar på landet för en storstad som ingen visste hur den fungerade. Och ibland kunde de inte ens språket.
Men på den tiden fanns arbete och bostadsbristen byggdes bort så framtidstron infann sig ändå tack vare en politisk vilja, handlingskraft och hårt arbete. I dag är det svårare. Ojämlikheten mellan länder och i Sverige har ökat sedan dess. Arbeten finns men är svåra att leva på när skrupelfria företagare utnyttjar människors sårbarhet. Politiken är mera strategisk och komplicerad men lösningarna tenderar att bli enklare och enklare och hårt arbete står ofta inte på dagordningen hos någon.
Frustrerade unga, mest män, känner sig inte som en del av det Sverige och Sundsvall som vi så gärna önskar. Trots att de många gånger både är födda och uppvuxna här. De behöver känna att vi vill att de finns. Vi måste koncentrera oss på det som kan göras här och nu och lägga några miljarder på att bygga tillit och att läka de oerhörda trauman som många bär med sig. Allt för att slippa ett hårdare samhälle. Vi vill ju inte bli ett ängsligt land och bo inkapslade i mindre enklaver med maxade skyddsanordningar och vakter dygnet runt.
Här i Sundsvall finns flera integrationsprojekt och många initiativ som kan skapa bra grogrund för något mera permanent om det ges möjlighet fortsätta.
Det krävs nu att våra samhällssystem förändras så att alla har möjlighet att få en givande roll. Om alla håller distansen så skapas ett avstånd mellan människor som försvårar integrationen. Ingen kan integreras in i ett tomrum. Det kan ju inte bara vara så att unga män som vi har lovat världen att ta hand om utelämnas till landets kriminella verksamheter.