Sedan?
Vilket sedan?
Jag vände om för att förklara, det var då jag insåg att jag var fullt vaken men samtidigt drömde, jag satt upp i sängen och jag förbannade mig själv för att jag missat tillfället, han var borta och det enda jag hade kvar var detta ”sedan”.
Det finns inget sedan.
Anders dog när han körde MC, en mötande bil körde på fel sida och det finns inget att förklara, inget att förstå. Han bara dog.
Det här var andra gången han blev överkörd, första gången var i Motala, han stod mitt på gatan som vi lärt oss i skolan att man skulle göra, vänta vid linjen som om den skyddade och jag såg den röda sportbilen som inte brydde sig om nån linje och min bror låg sedan i koma på lasarettet en lång tid.
Han sa inget om det efteråt, jag undrade som vuxen om han drömde under koman, men även det var något som vi skulle prata om sedan. Vid tillfälle.
Har jag levt hela livet i väntan på ”sedan”.
Har du?
Just denna morgon läser jag ett citat ur vår tidning av en av världens mer kända klimatdebattör, Bill McKibben.
”Under lång tid trodde vi att vi deltog i en diskussion om fakta och sannolikhet. Men nu inser vi att det är en kamp om pengar och makt.”
Citatet sätter jag upp på väggen. Var det det vi skulle tala om i den vakna drömmen? Om att vi i vår naiva enfald haft så fel att vi trott att det handlar om att övertyga de med makt och pengar med fakta och forskning?
Hela den maktanalys vi socialister lärt oss sedan studiecirklarna på 70-talet, försvann den när klimatkrisen skulle bekämpas? Hur många meningslösa dagar har vi genomlevt med försök att tala förstånd med den som redan vet, försöka få samarbeten som bara blir falska årtal om framtida ”utsläppsminskning”?
”Sedan”.
Jag läser om Adam Lundin, tredje generationen i Lundinsfären, en vuxen leende man som knäpper kavajen inför fotografen och säger att ”Vi kommer ha många starka år för oljan”, och:
”Lundin Energy delar ut fin utdelning (till ägarna) och med de här priserna kan vi behålla den under en lång tid.”
Är han helt galen?
Det är ju inte så att han inte vet problemet.
Han, liksom alla chefer i energibranschen, har samma kalkyl framför sig, utsläppen måste ner med sju-tio procent per år och det där är inget att diskutera, det är bara så världens kolbudget ser ut och ändå ler han på bilden.
Som medveten människa borde han ju gråta.
Oljebaronen gråter, är det den berättelsen vi saknar?
Nej, det är den berättelse vi aldrig kommer få se.
Det finns ingen anledning att förvånas över att de som lever gott på att förstöra framtiden, inte agerar. Det finns inget att diskutera med dem, de vet redan allt de behöver veta. De kanske till och med tror själva att de bryr sig, men då skulle de aldrig göra det de gör.
En procent av jordens befolkning är ansvariga för klimatförstörelsen, 99 procent är det inte eftersom de i sina jobb, sin vardag, sin inkomst, sitt boende inte har möjligheten att stoppa förstörelsen, de har inte makten.
De väntar på räddningen.
Alla undersökningar visar att det är vanliga medborgare, ofta med låga inkomster som faktiskt försöker agera. Göra rätt val. Inte diskutera utan agera. Och som mår dåligt när man får höra att det man gör inte räcker till.
Fast det är ju inte riktigt sant.
De som demonstrerar globalt mot allt som inte görs, unga och gamla som gör plakat och som går ut i den kyliga vinden, de är den enda kraft som kan ändra det här, de behöver bara bli tio gånger fler. Att de minskar sina privata utsläpp är en medveten handling, lika viktig som alla klimatfakta, precis som när en fackförening försöker skydda medlemmar mot arbetsgivare och ägares diktatoriska makt.
Men det är inte genom att addera de minskningarna vi löser krisen.
Det här systemet kommer inte ändras med argument eller en insikt hos de som äger förstörelsen.
De 99 procentens liv kan bara skyddas om de en procenten stoppas.
Men hur stoppar man makt?
Med motmakt.
Med blockader, strejker, demonstrationer och med att vägra delta i förståelserna, vägra lyssna, vägra acceptera ursäkterna.
Genom att göra saker tillsammans oberoende av vad de som egentligen kan lösa frågan vägrar göra. Och tvinga fram politiken.
För tro inte att de någonsin vaknar upp.
Jag läser Dagens Industris ledarsida där man nu kräver att vapenindustrin måste få certifieras som hållbar. Jo, på allvar. Bomber, ubåtar, gevär, jaktplan, raketer… Allt ska kallas hållbart för annars ”försämras de fria marknadskrafternas förmåga till omställning”.
När man läser något sådant så finns det inga ord kvar, det är lika meningslöst att diskutera som att prata med en fossil finansiär om det stora problemet.
Det finns inget sedan.
Jag pratar hellre med min bror.
