Hur många gånger har jag tvingats skriva ledare efter att militanta islamister utfört blodiga terrordåd i Europa? Madrid, London, försöket i Stockholm, Bryssel, Paris, Köpenhamn, Paris igen, Istanbul, Bryssel igen. Det är oerhört svårt att inte drabbas av hopplöshet. Så utstuderat är våldet, så urskillningslöst. Hatet är sitt eget kretslopp.
Det har hänt tidigare.
Det kommer att hända igen.
Efter attackerna i Bryssel kommer de väntade reaktionerna. Högerextremisterna, naturligtvis. Som genast talar om det muslimska hotet och kräver kollektiv bestraffning. Men även deltagande medmänsklighet hos alla som kan relatera till att en familjemedelem ska pendla till jobbet med tunnelbanan och inte kommer hem igen. Sedan gruppen som vill pulverisera Islamiska staten (IS) med bombmattor och boots on the ground. Samt relativisterna som – medan skadade dör på operationsbord – tycker att det är avgörande att poängtera att andra terrordåd tar fler människoliv än islamistiska. Därtill kommentarer från politiker. Europa ska förbli öppet, demokratin måste skyddas, kampen mot terrorism är outtröttlig.
Du har sett det här. För många gånger. Repetitivt våld, repetitivt gensvar.
När det sker ett terrordåd som i Bryssel tänker jag på den svenske 18-åring jag intervjuade 2014. Han hade radikaliserats och rest till Syrien. Där stred han med IS. Det fanns inget tvivel i hans röst. ”Den som gör motstånd mot IS gör motstånd mot Gud”, sa han. ”Jag kommer nog att dö för kalifatet.” Det gjorde han också. Till brädden fylld av ett idésystem som aldrig kommer att kunna samexistera med utvecklad demokrati. Förlorade själar. Det kallar journalisten Robert Fisk de fanatiska IS-terroristerna.
Men är hopplöshet vårt enda alternativ?
Inte om vi fortsatt tror att det är möjligt att stoppa denna makabra dödsdans. Inte om våra hotade samhällen formulerar strategier som kullkastar det IS försöker åstadkomma.
Den fascistiska terrorsekten hoppas provocera fram att Europa – och USA – sänder soldater, snarare än att fortsätta de flygattacker som hittills dödat minst 10 000 krigare. Kan attacker dessutom resultera i ökad misstro och repression gentemot muslimer, har IS att se fram emot att fler unga män och kvinnor ansluter sig (hittills cirka 5 000 personer från Europa).
Så vad kan angripna demokratier svara med?
Besluten som fattas nu kommer att definiera vår framtid.
En komponent lär vara militär. IS är pressat. (Och hade varit det i ännu högre utsträckning om det inte vore för att Turkiet hellre bekämpar kurder och att Ryssland valde att säkra Assad-regimen.) Förhoppningsvis görs samtidigt reflektionen att IS överhuvudtaget inte hade existerat om det inte vore för att USA skapat kaos i Irak genom sin invasion. En massiv kampanj kan neutralisera IS, men – om den sker huvudlöst – skapa grogrund för något ännu värre.
Samtidigt måste samtliga EU:s stater göra betydligt mer för att hindra medborgare att ta sig till Syrien, och för att kontrollera dem som återvänder efter att ha tränats av IS.
En konsekvens av att terrorismen nu söker mål bortom Syrien och Irak – där dödas absolut flest, men IS har genomfört nästan 80 attacker i 20 länder – är att öppenhet återigen måste viktas mot trygghet, friheter mot kontroll. Belgien presenterade strax före de senaste attackerna en plan för att möta extremisternas terror. Miljarder kronor till fler poliser, fler övervakningskameror och fler kontroller i kollektivtrafiken.
Sociala insatser? Glöms ofta bort. Direkt efter ett terrordåd blir den som för fram det perspektivet stämplad som naiv. Men vad gäller Belgien har det länge varit känt att exceptionellt många unga rekryteras av IS: 500, majoriteten från Bryssel, många tredje eller fjärde generationens invandrare. Det säger en del om nivån av segregation.
”Vi lever i ett apartheidsystem”, konstaterar Paul Jacobs, tidigare befäl inom belgiska polisen, till BBC. Han menar att människor lever åtskilda. När han utbildar poliser har många av dem aldrig pratat med en muslim, trots att var fjärde invånare i Bryssel är muslim.
Det här är inte ett belgiskt problem. Varje europeiskt land har områden som Molenbeek. Det handlar inte nödvändigtvis om fattigdom, om ekonomisk utsatthet. Bröderna Abdelsalam – en greps i fredags, en sprängde sig på rue de Voltaire i november – kommer exempelvis från en relativt välbeställd familj.
Det finns flera skäl att unga muslimer lämnar sina europeiska länder för IS. Ett är att de upplever sig vara svikna, att de inte har samma möjligheter på grund av ursprung. Ett annat är fundamentalism, det vill säga övertygelse. Ett tredje är ”existentiell alienering”, ett begrepp som London-baserade författaren Kenan Malik använder när han ska förklara hur så många kan dras till ett budskap om tillhörighet, om respekt, om att fylla en funktion och vara utvald. Drömmen om kalifatet kommer ur deras upplevda utanförskap. Den dämpar deras identitetskris.
”Sverige har inget att erbjuda mig”, sa 18-åringen som nu är död.
Varför tänkte han så?
Vad kunde ha gjorts för att ändra det?
Den som vill bekämpa terror måste till sist ställa sig sådana frågor. Det är inte naivt. Det är alls inget medgivande att det skulle finnas förmildrande omständigheter. Det är en förutsättning att utveckla metoder som kan ha preventiva effekter.
Europa behöver hitta lösningar.
Inte sugas ned i hämndbegär, polariserande fördomar eller uppgivenhet.
Vi måste tro att det är möjligt.
