BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Företaget Findus grundandes 1941 men har på senare år bollats mellan olika ägare. Den senaste ägaren, Nomad Foods, ligger långt från Sverige (Jungfruöarna). Storägare i företaget är ett riskkapitalbolag, Pershing Square Holding, som har sitt säte i ett skatteparadis. Detta riskkapitalbolag har bland annat gått in i läkemedelsbranschen och köpt upp en rad företag, på sina håll fått monopolliknande ställning och höjt priser och lagt ner forskning – tills en kris uppstod och förlusterna blev stora. I riskkapitalbolaget Pershing Square Holding är till råga på allt svenska första AP-fonden en ganska stor ägare (1,4 miljarder kr). Första AP-fonden förvaltar några hundra miljarder av svenska folkets pensionskapital och har mycket fria händer att lägga pengar där de vill, d.v.s. där de ger störst avkastning. Bland annat har de alltså via ett riskkapitalbolag placerat pengar i ett företag som nu, med sitt beslut, precisionsbombar en liten svensk kommun med en kapitalistisk missil.

Hur maktlösa är vi inför detta globala kapital? Svaret på det är i hög grad att vi gjort oss mer maktlösa än vad vi skulle kunna vara. I dag används löntagarnas pensionspengar världen över som energipatroner för att hålla kapitalismen vid liv. Jonas Sjöstedt har gått ut och kritiserat första AP–fonden och krävt att den måste få nya direktiv från regeringen. Från AP–fonden själv slår man tillbaka och säger att de inte ska vara med och driva företag. Och den ansvarige ministern, Per Bolund, vill heller inte säga mycket trots att han tidigare talat om att pensionskapitalet måste användas mer för grön omställning.

Det samlade förvaltade pensionskapitalet bara i Sverige uppgår enligt Pensionsmyndigheten numera (slutet av 2014) till runt 4 700 miljarder kronor. Alltså 4, 7 biljoner kronor. En fjärdedel av detta är pengar i de sju AP–fonderna. Och en biljon kronor är inte bara tusen miljoner kronor – det är också en form av extrem, koncentrerad makt. Kapitalförvaltning i ett kapitalistiskt samhälle är liktydigt med maktutövning. Jag glömmer aldrig de enkla orden som löntagarfondernas Rudolf Meidner en gång yttrade när vi satt på ett hotellrum i Berlin och diskuterade den makt som ligger i pensionskapitalet: Den som har makten över kapitalet bestämmer. Så enkelt är det.

Så varför bestämmer vi inte mer? Löntagarfonderna gick en gång i stöpet därför att de väckte en så sällsam vrede hos den ekonomiska eliten. Tanken med dem var ju att en del av företagsvinsten skulle användas till att ge löntagarna större inflytande över kapitalet. Själva högspänningsledningen i kapitalismen vidrördes. Som vänsterman utgör det för min del inget moraliskt problem: Allt ekonomiskt värde, inklusive företagsvinsterna, härrör i sista hand ur det mänskliga arbetet och därför är det moraliskt legitimt att de som arbetar får inflytande över bolagen. Men i fallet med makten över pensionskapitalet är saken ännu klarare: Där rör det sig om löntagarnas egna pengar i en mening som ingen kapitalist eller företagsledare på något rimligt sätt kan ifrågasätta.

Här handlar det enbart om vilken makt löntagarna själva ska ha över dessa enorma summor. Ska de i ökande grad användas för att investera i klimatomställning, arbete och välfärd? Eller ska det enda målet vara maximal avkastning för stunden, även om det innebär att jobb och välfärd går förlorade i de länder där pensionsbetalarna lever?

Vad tycker svenska folket? Sjunde AP-fonden beställde för några år sedan en SIFO-mätning som ansågs visa att hela tre fjärdedelar av befolkningen ogillar idén att låta pensionspengarna investeras med mer samhällsnytta som mål. Men i enkätens frågeställningar piskades en skräck upp för att mer samhällsnyttiga och etiska direktiv för fonderna skulle leda till lägre pensioner. Som man ropar får man svar. Ändå finns det säkert ett betydande motstånd hos stora delar av befolkningen mot det samhällsnyttiga perspektivet på pensionskapitalet. Till stor del beror det, tror jag, på att breda folklager länge aldrig fått höra minsta kapitalismkritiska ord från de politiska ledarna; status quo är vår tids grundläggande tankefigur.

I styrelsen för just första AP–fonden sitter en ledamot från LO. Vad jag vet var inte den ledamoten närvarande på demonstrationen i Bjuv i lördags.