Idag skulle ingen kunna tala om en sådan hänförelse. Det har till och med blivit svårt att tala om demokrati, rätt och slätt. Sedan några år smyger det in några extraord: liberal och illiberal. Viktor Orbán i Ungern påstår att han leder en illiberal demokrati. Den är demokratisk därför att han har de flesta väljare bakom sig, och den är illiberal eftersom han och hans regim med väljarnas goda minne styr etermedier och press, bekostar antisemitiska och främlingsfientliga kampanjer och hanterar de mänskliga rättigheterna efter eget gottfinnande.
Vad återstår för oss andra än att hylla den liberala demokratin? Eller?
Begreppet liberal demokrati har börjat användas även av framstående statsvetare som Sverker Gustavsson i Uppsala. Det liberala står för motsatsen till Orbáns styresform. Det är kort sagt den sorts demokrati som människor var så hänförda över efter andra världskriget.
Problemet med beteckningen ”liberal demokrati” är att den ger en av de ideologier som kämpar om makten i en demokrati en särställning. Socialismen och konservatismen degraderas.
Men det är inte det största problemet. Det ligger i dubbeltydigheten i vad vi menar med liberalism idag. Begreppet slits sönder mellan å ena sidan socialliberalismen och å den andra nyliberalismen.
Läget förvärras av att de svenska politiska partier som vill kallas liberala – och det är inte bara Liberalerna och Centerpartiet utan också Moderaterna och kanske till och med Kristdemokraterna – gör allt för att utplåna skillnaden mellan de båda sorternas liberalism. De vill få del av både socialliberalernas anseende för människovänlighet och den affärsmässiga beslutsamhet som anses utmärka nyliberaler.
Men är inte nyliberalismen som en gökunge i det borgerliga boet?
Jo, så är det. Ta bara det mest påfallande exemplet i Sverige: kapitalister som gör sig feta vinster på skattepengar genom privata skolor eller i vården och omsorgen. När detta bisarra system ifrågasätts börjar de föregivet liberala politikerna hojta om socialism och DDR.
I själva verket är Sverige fullständigt unikt när det gäller skolorna. I inget annat land förekommer en liknande välfärdskapitalism. I Kalifornien, annars en kapitalistisk spjutspets, är det till och med förbjudet i lag. Idén att göra sig stora pengar genom att sko sig på skattemedel är naturligtvis en våt dröm över hela världen. Bill Gates lobbar hårt för att få en fot in i skolan i USA men hittills utan större framgång.
Det unika svenska systemet, som trumfades igenom av regeringen Bildt, hämtades direkt från en av de tongivande nyliberala ekonomerna, Milton Friedman. Han föreslog att staten skulle utfärda en ”voucher” till varje skolbarn som barnens föräldrar skulle kunna hantera fritt i valet av skola, offentlig eller privat.
Det blev den svenska skolpengen.
Detta är en central punkt där de borgerliga partierna visar sin nyliberala slagsida.
Är det över huvud möjligt att förena de båda typerna av liberalism? Jag tror inte det.
Själva uttrycket ”liberal demokrati” härstammar från USA. Men ordet ”liberal” har som bekant inte samma innebörd där som i Sverige. Det är ett vänsterbegrepp så som det knappast varit i Sverige på ett århundrade.
Förvisso talar man om ”neoliberal” också i USA. Amerikaner spelade en avgörande roll när ordet lanserades strax före andra världskriget. Men bland politiskt medvetna människor förväxlas det sällan med ”liberal” rätt och slätt.
Jag påmindes om detta när jag nyss läste Jill Lepores monumentala ”These Truths: a History of the United States”. Vill man ha en säker och levande översikt över USA:s historia på 800 sidor är detta ett fynd.
Här förekommer beteckningarna ”liberal” och ”konservativ” ymnigt och fullständigt konsekvent. Den avgörande frågan är jämlikhet – jämlika förhållanden mellan klasser, mellan män och kvinnor, mellan raser och etniciteter. Liberalerna vill ha mindre skillnader i samhället, de konservativa vill ha större.
På sidan 506 i Lepores bok dyker en av de så kallade nyliberala ekonomerna upp, Friedrich Hayek. Lepore tvekar inte: Hayek ”la grunden för den moderna ekonomiska konservatismen”. Med samma tveklöshet betecknar hon Milton Friedman som konservativ. De båda och deras likar framstår som viktiga ideologer för den snabbt stigande ojämlikhet som idag kännetecknar USA (liksom Sverige).
Så är det naturligtvis! Den ekonomiska doktrin som fått ett så ödesdigert inflytande här hemma och i världen är ingenting annat än konservativ. Det är konservatismen som erövrat så många partier, deras påstådda liberalism till trots.
Vi måste sluta tala om den liberala demokratin. Det förvirrar bara. Vi ska tala om demokratin. Viktor Orbán och hans anhang ska förvisas från den.
