Men högerdebattörerna lyfte för det första fram ett symptom på något betydligt mer djupgående: att det finns många ungdomar som helt enkelt inte har någonstans att ta vägen, som faller ur samhället och praktiskt taget utnyttjar biblioteket som en fritidsgård.

För det andra missade de, i sin symptomfixering, det faktum att biblioteket faktiskt också alltid varit en plats för diskussioner, oftast viskande, men ibland också högljudda. Herregud, vad jag har bråkat med människor på bibliotek!

Och som en tidigare biblioteksanställd påpekade i Metro häromdagen: Det där stöket är ett långt mindre problem än den stora tystnad som sänker sig över landet när bibliotek efter bibliotek, filial efter filial, stängs av besparingsskäl.

Den arketypiska reaktionen hos en ordinär liberal eller konservativ person är att reagera hårt och moraliserande på de oönskade effekter som marknad och åtstramningspolitik har, men blunda för de grundläggande mekanismer som orsakar problemen.

Det värsta är att symptomtänkandet troligen är på väg att slå igenom på bred front även inom vänstern. Varför är det så mycket lättare att trumma ihop en demonstration mot SD:s annonser i tunnelbanan än mot exempelvis massarbetslösheten, de absurda vinster som storbankerna gör eller mot klimathotet?

Att en demonstration hölls mot SD:s annonser var bra, men jag gillar inte att ett antal aktivister också stormade in i tunnelbanan och rev ner dessa annonser. Bortsett från att tunnelbanan borde vara en reklamfri zon (det är det striden borde gälla) är metoden att slita ner misshaglig annonsering direkt kontraproduktiv. Den ger ett rasistiskt parti den uppmärksamhet det så hett längtar efter, och vad man gör är att angripa symptom istället för grundorsaker.

Den breda antirasistiska rörelsen i Sverige har gjort ett fantastiskt jobb genom att bygga en fördämning mot SD:s inflytande i politiken. Att inget borgerligt parti än så länge öppet vågat sträcka ut en hand till SD beror på det antirasistiska arbetet. Det har gjort Sverige till något av ett undantag i ett mörknande Europa.

Samtidigt borde det vid det här laget stå isande klart att antirasism i sig aldrig kan besegra rasismen. Antirasism mot rasism riskerar att bli en steril strid mellan två moraliska hållningar. Anhängarna stärks på båda sidor, kampen mellan dem tar upp hela våra medvetanden, men orsakerna till att rasistiska partier växer – kort sagt summan av alla växande ojämlikheter och sociala otryggheter – kommer i skymundan.

Något har verkligen hänt med hela vår sensibilitet de senaste åren. Jag märker det på mig själv. Tidvis har jag nästan varit fixerad vid vad SD gör för utspel och till slut står man där och stärker deras agenda.

Tiggeriet är ett bra exempel. Det nödvändiga försvaret av de utsatta människor som tvingas att lämna sina hem i östra Europa och bege sig till Västeuropa kan ibland förblinda hela analysen av frågan. Det är nästan så att vi är på väg mot en situation där progressiva, radikala människor tror att filantropi är ett sätt att lösa sociala problem. Jodå, jag ger ibland pengar till tiggare. Det räcker med en sekunds ögonkontakt så är det nästan omöjligt att inte göra det utan att känna skuld.

Men jag kommer aldrig, aldrig att inbilla mig att detta givande löser några problem på längre sikt. Tvärtom är det sannolikt så att de pengar jag ger tiggare bidrar till att göra tiggarens situation än mer omöjlig att komma ur. Det är i så fall bättre att sätta in pengar på de konton som olika hjälporganisationer har.

I de mest konservativa religiösa ideologierna har de fattiga alltid haft en särskild plats. Katolska kyrkans sociala doktrin konstaterar att fattigdomen aldrig kan avskaffas, det kallas för ”kristen realism”. I praktiken betyder det att kyrkan vill ha de fattiga kvar, som objekt för medlidande. I islam har allmosan en liknande roll. Men allmosor och välgörenhet befäster, i motsats till fördelningspolitik och strukturreformer, fattigdom och klassklyftor. När jag, trots att jag numera försöker undvika det, ger pengar till en tiggare, försöker jag alltid hålla den insikten vid liv: Jag måste se förbi symptomen.

Vänstern, arbetarrörelsen och alla progressiva människor står vid ett vägskäl. Ska vi fortsätta att tro att en cynisk högermoral kan besegras bara med en bättre vänstermoral? Eller ska vi försöka ställa om vårt sätt att se och tänka så att vi i första hand alltid försöker urskilja de sociala och ekonomiska grundorsakerna till varför saker och ting ser ut som de gör?

Klass- och könsperspektiven uppenbarar de centrala maktförhållandena i våra samhällen. Alla frågor som rör etnisk diskriminering – och det är frågor som också är avgörande – blir lättare att lösa om fördelningspolitiken kommer i första rummet. Det betyder att sätta orsak före symptom när vi vill förstå och förändra samhället.