Jag tycker för det första inte att skämt på svagare parters bekostnad automatiskt är fel. Det ställer högre krav på sammanhang och hur det görs, men jag tycker att vi i grunden ska kunna skämta om allt. Skämt gör det möjligt att få distans till de dogmer som omedvetet styr oss och reflektera.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Den andra och för mig viktigare frågan är om barnet verkligen är den svagare parten i min väns skämt. I många sammanhang är barn den svagare parten. Barn är inte myndiga och har därför inte själva makt som individer på samhällsnivå. De får inte rösta och deras åsikter tillmäts i de flesta frågor mindre värde än vuxnas.

I andra sammanhang är barns ställning stark. Det kommer av vårt samhälles syn på föräldraskap och barndom. Den här synen är något som växt fram över tid. Och jag undrar om inte utvecklingen har peakat nu?

Vår syn på barn, barndom och föräldraskap är väldigt extrem sett i ett historiskt och globalt perspektiv. Det finns en fantastisk bok om Johannes Bureus (1568–1652) som heter ”Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand” av Håkan Håkansson. Den ger en inblick i en tid på många sätt helt olik vår. En skillnad är synen på barndomen. På 1500-talet var den endast en passage, barn något ofärdigt som behövde lotsas till att bli vuxna. Att vara barn var bara att vara ofullständig och full av synd. Därför var det inte konstigt att försöka prygla det barnsliga ur barnet och att uppfostran var fokuserad på att barnet skulle bli vuxet så fort som möjligt.

Synen på barndomen, barn och deras rättigheter har utvecklats sedan 1500-talet. Många viktiga framsteg har gjorts för att se till att barn inte far illa, att de inte kränks och att de får komma till tals. Barn behöver skyddas eftersom de inte har samma möjligheter som vuxna att försvara sig vare sig fysiskt eller psykiskt.

Men utvecklingen har kommit att dras hela vägen till sin motsats när vi allt oftare framhåller barndomen som något heligt. Som ett tillstånd som är det vackraste en människa kan befinna sig i. Och det är det här som jag tror har gått för långt. I förlängningen innebär det att målet med livet är att inte behöva bli vuxen. Men vi vill väl inte att barnet förblir barn för resten av livet? De flesta av oss vill inte det och det beror på att barndomen i grunden just är en passage som vi vuxna så gott det går ska hjälpa barnet genom.

När barnen och barndomen är slutmålet för den mänskliga tillvaron blir föräldrarna ängsliga curlingföräldrar som svansar efter sina barn, tar på sig ansvaret att stimulera dem och är ständigt oroliga för att göra fel och förstöra sina barn. Jag tror de flesta föräldrar kan falla i den fällan.

Skämt om föräldraskapet och våra barn kan ge en distans till de här snedvridna idealbilderna. Det ger oss föräldrar möjlighet att reflektera och därmed en lite större chans för våra barn att få lära sig ta ansvar för sig själv och andra. Att låta någon ta ansvar för sig själv och andra är att ta hen på allvar. Det är det enda sättet att låta hen komma underfund med vem hen egentligen är, att låta hen bli en hel människa på sina egna villkor.

Vi måste därför hjälpas åt att skoja på vår egen och våra barns bekostnad. Det är en nödvändig påminnelse om att barndomen inte är helig och varken barn eller föräldrar är oskuldsfulla änglar. Det finns fantastiska exempel: 36 reasons my kid is crying, eller Ryan Reynolds så kallade daddy jokes (pappaskämt) på Twitter.

Det handlar inte bara om möjligheten för barnen att få växa upp eller föräldrarnas mentala hälsa. Det handlar om frågor som demokrati och jämställdhet. För vad innebär det för samhället när idealet är att förbli ett barn? Hur fungerar en demokrati som består av individer som blir hysteriska om saker inte blir exakt som de själva vill, som inte har impulskontroll eller konsekvenstänkande? Eller som behöver sova tolv timmar per dygn och har svårt att hålla sig rena?

I vänsterns idealsamhälle hjälps vi alla åt för att alla ska få samma möjlighet att utvecklas. Det kräver individer som värderar andras behov lika högt som sina egna. Då är det ännu mer problematiskt att se barn och barndom som ett heligt slutmål för vår existens. Det omnipotenta barnet ser sig som universums mittpunkt som allt annat roterar runt. I ett nyliberalt samhälle är idealet människor som bara tänker på sig själva och konkurrerar om att få så mycket som möjligt själv. Det stämmer bättre med det omnipotenta barnet som ideal.

Vi i vänstern behöver kämpa för ett samhälle där alla barn, oavsett föräldrarnas socioekonomiska status, får växa upp med samma valmöjligheter och samma chans att bli hela människor på sina egna villkor. Vi ska inte kämpa för ett samhälle där barn förblir barn, för det ger ett odemokratiskt nyliberalt samhälle.