Ledare: Vi måste prata om Umeås ekonomi

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Två miljarder kronor. 

Det är summan av den skuld som Umeås politiker har lånat de fem senaste åren i huvudsak för att genomföra en stadsomvandling med prestigeprojekt som Väven och omfattande omdaningar av centrumfyrkantens offentliga rum.

Den politiska strategi som lokalt har formulerats kring begreppet "kulturdriven tillväxt" och tagit språng i utnämningen som Europas kulturhuvudstad 2014 har över tid visat sig riskfylld. Likt många andra städer som har spekulerat i att värdskap av storskaliga evenemang ska skapa tillväxt, har det offentliga i Umeå tagit stora risker, samtidigt som vissa privata aktörer har kammat hem de stora vinsterna. 

Enligt årsredovisningen 2015 växer i Umeå kommun utgifterna just nu snabbare än inkomsterna. Budgetmålen missas med stor marginal. Och i allt högre grad tvingas de kommunala verksamheterna till besparingar för att täcka upp räntekostnader och amorteringar. 

Få saker tyder, tyvärr, på att den här utvecklingen är nära en vändning.  

Jag tänker mig att många Umebor kanske är förbryllade över att höra detta efter de senaste årens glädjeyra och den mantramässigt positiva framgångskommunikationen.

För trots att kritiken från röster bortom partietablissemanget stundvis har varit skarp har finansieringen av prestigebyggen och uppstädad fasad, precis som formen för dess genomförande, i allra högsta grad varit höljd i dunkel för gemene medborgare. 

De centrala kommunekonomiska, fördelningspolitiska och demokratiska vägval som denna politik i praktiken innebär har genom ett utpräglat samförstånd mellan partierna gjorts till något av en ickefråga. Lite som om det skulle handla om naturliga omständigheter snarare än ideologi. 

Det rungar ett eko här från den förra brittiska premiärministern Margaret Thatchers ökända "det finns inget alternativ"-slagord. En ständigt reproducerad bild av att just denna utveckling är den enda möjliga, och underförstått också att dess enda kontrast skulle vara avveckling och stagnation.

I brist på ideologisk tydlighet följer nu en process där politikerna också kan ducka för ansvaret för det rätt tydliga avståndet mellan förhoppning och utfall av den tillämpade politiken.

Det är tydligt, för den som följer lokaldebatterna, att polariseringen mellan de delar av befolkningen som drabbas av nedskärningarna och en konsoliderad politikerkår växer. Röster som i stort och smått har önskat andra alternativ avfärdas också allt mer kategoriskt som bakåtsträvare, nejsägare, olyckskorpar och tillskrivs paradoxalt till och med ansvaret för de problem som tornar upp sig.

Än mer oroande används också en allt grövre retorik från ledande politiker för att utmåla vissa marginaliserade grupper som syndabockar i syfte att flytta blicken från de verkligt stora politiska ödesfrågorna.

I ett sådant läge är det viktigt att inte tappa fokus. Det är lätt att känslor av förtvivlan, ilska och desillusion tilltar när det ekonomiska läget hårdnar. Att grupper och individer som utsätts för påfrestningar vänder sig mot varandra i stället för att granska och ifrågasätta makthavarna och de som skor sig på situationen.

Just därför måste ett ansvarsutkrävande även i fortsättningen riktas mot de politiker som har fattat de beslut som skapat ett allt trängre ekonomiskt läge. Makthavarna behöver tvingas svara för varför de har valt just den här strategin, i stället för många möjliga alternativ. Utspel som försöker fördunkla att det handlar om en viss slags politik måste bestridas och exponeras. Men framför allt måste alla vi Umebor som vill något annat använda lärdomarna av det som har varit för att organisera oss, fylla upp det vakuum som har skapats av samförståndspolitiken och se till att vi påverkar hur framtiden ter sig. 

En annan stad är möjlig.