Jag läser de läckta dokumenten med instruktioner om hur de som sitter i de kinesiska interneringslägren ska behandlas. Det jag citerar är bara ett stycke ur ett långt dokument, avfattat i en skräckinjagande byråkratisk ton.
Uigurer och andra kinesiska minoriteter ska i dessa läger uppfostras till hundraprocentig lojalitet mot den kinesiska staten. Allt pekar på att dokumenten är autentiska. Vittnen, i Sverige och på många andra håll i världen utanför Kina, har redan berättat om förhållandena som råder i lägren.
Human rights watch kom i fjol med en omfattande rapport med titeln ”Utplåna ideologiska virus”, ett uttryck hämtat från den kampanj myndigheterna bedriver. Detaljerat beskrivs där övergrepp, tortyr och fängslande som skett i massiv omfattning sedan Kommunistpartiet lanserade sin kampanj ”Slå till hårt”.
Ett ”folkkrig” har inletts mot terrorismen. Det är sanktionerat från högsta ort. Över en miljon människor sitter i läger som byggts de senaste åren.
Vi vet det. Ändå är det något overkligt över detta. Kina är avlägset. Numera egentligen inte geografiskt, men i våra hjärnor är det ännu en fjärran plats.
När vi i förra veckan såg den kinesiske ambassadören i Sverige agera för att Sverige ska upphöra med stödet till den fängslade förläggaren Gui Minhai, tyckte de flesta av oss att det var en skrämmande pajas vi såg. När man stirrade in i ambassadör Gui Congyous ansikte i tv-rutan stirrade man rakt in i chockerande arrogans, ohöljd maktberusning och ren dumdryghet. Jag blev ursinnig. Tyckte att han gott kunde utvisas. Ändå kändes den där figuren liksom inte helt verklig, som om han inte ingår i samma värld som en själv. Ambassadörens själva uppenbarelse tycktes strida mot den stereotypa bilden av hur en kines ska vara: artig, lågmäld, bugande.
I långt mer än 100 år färgades bilden av Kina av den västerländska imperialismen, rysk och brittisk. Ett sönderfallande och försvagat Kina blev exotiskt och mystiskt. Första gången i mitt liv jag läste om uigurer var i Jan Myrdals och Gun Kessles bok ”Sidenvägen” som kom 1977. Det är en fantastisk reseskildring, även om man får bortse från Myrdals lojalitet med den kinesiska regimen. Myrdal skriver om uigurer som i omgångar förtryckts men också har en otrolig historia att vara stolta över. Han och Kessle resonerar just om hur Kina blev exotiskt och mystiskt när kolonialismen styrde seendet. Och han är faktiskt på det klara med de faror som hotar när Kina reser sig ur den koloniala förnedringen:
”Efter befrielsen är de olika nationaliteterna inom det enhetliga men mångnationella Kina likvärdiga. Han, hui, uigur, tajik, kazak är alla kineser med lika rättigheter. Men fortfarande är kampen mot ’stor-han-chauvinism’ mycket nödvändig. Uigurerna i Sinkiang är alltså kineser; men de är sannerligen inte han!”
Det vi bevittnar idag, när sanningen om lägren kommit i dagen, är hur den ”han-chauvinism” Myrdal skrev om nu segrar. Kina har blivit en kolonialmakt. Den rasism som länge riktades mot allt kinesiskt har i själva verket bidragit till att ge detta väldiga land ett sken av overklighet. Världen har länge vetat att fackföreningar, intellektuella och minoriteter förföljs i diktaturen Kina. Men de dokument och avslöjanden som kommit den sista tiden gör bilden så mycket mer definitiv. Här pågår en förföljelse av folkgrupper som i volymtermer inte har sin motsvarighet sedan nazismens dagar.
Kina är långt borta men mycket nära. Denna väldiga ekonomiska stormakt, planetens näst största ekonomi, ingår numera i samma världskapitalistiska rum där även Sverige befinner sig. Idag är Kina en hyperkapitalistisk ekonomisk stormakt som styrs av en lika hyperkommunistisk elit i form av det kinesiska kommunistpartiet. På ett kort historiskt ögonblick har landet gått från ett utfattigt tredjevärldenland till en teknologiskt avancerad jättenation, kokande av en nationalism (han-chauvinism, för att citera Myrdal) som regisseras uppifrån. Det är bara en tidsfråga innan Kina intar den hegemoniska positionen i världskapitalismen.
Efter Donald Trumps makttillträde i USA gladde sig många ekonomiska makthavare åt att Kinas Xi Jinping stod upp för frihandel och globalisering. Alla applåderade honom på Davosmötet i januari 2017. Nu vet vi att han personligen är ansvarig för de ofattbara massförföljelser som äger rum i Kina av bland annat uigurerna.
Hur mycket världshandel är den demokratiska världen beredd att offra för att markera hårt mot den kinesiska diktatur vars massiva brott mot mänskliga rättigheter nu avslöjats så tydligt? Än så länge är det häpnadsväckande tyst.
Och hur länge ska det ta innan våra medvetanden ställts om och tagit bort det exotiska från bilden av Kina så att vi på allvar fattar brotten som där begås mot mänskliga rättigheter?
