När fackföreningarna bildades var det av arbetare som ville förändra sin livssituation, människor som såg att det fanns en möjlighet till bättre arbetsvillkor och därigenom ett bättre liv. De gick samman och gav varandra ett löfte: ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.”
Arbetarna ville ta del av makten som arbetsgivaren hade över arbetsplatsen, över arbetarnas liv. Under åren har denna organisering vunnit stora segrar för arbetarna. Segrar som har gett makt och inflytande över arbetsplatsen och samhället och det har skapat ett land med en arbetsmarknad där arbetare och arbetsgivare gemensamt bestämmer över arbetsvillkoren genom kollektivavtal och det har skapat en bra välfärd. Saker som allas rätt att rösta, allas rätt till sjukvård, att alla barn ska få gå i skolan, arbetares rätt till semester och anställningstrygghet är exempel som arbetare har varit med och drivit igenom. Det har dock inte varit en enkel sak. Ständigt har näringslivet varit en stark motståndare och tillsammans med den borgerliga politiken har de varit ett stort hot mot arbetarnas dröm om ett bättre liv. Och så är det även i dag.
Vi har under det senaste decenniet sett en stor maktförskjutning på svensk arbetsmarknad. Den makten som arbetarrörelsen hade lyckats ta kom snabbt att bli mindre. Genom en politik som har försämrat anställningstryggheten, nedmonterat det sociala skyddsnätet genom försämrad a-kassa och sjukförsäkring och genom en obefintlig arbetsmarknadspolitik så har det skapat en otrygg arbetarklass. Vi lever i en tid då vi ser ett svenskt näringsliv som skriker efter sänkta lägstalöner, löner som redan kan vara så låga som 95 kronor per timma. Vi ser borgerliga partier som vill inskränka strejkrätten och ytterligare försämra anställningstryggheten. Vi har ett rasistiskt parti i vår riksdag som sitter i knät på arbetsgivarna. I dessa tider så är organisering av arbetare viktigare än någonsin.
LO-kollektivet har i dag en organisationsgrad som är under 70 procent, en organisationsgrad som har sjunkit under en längre tid. Men det är något som håller på att förändras. Flera av fackförbunden inom LO har ökat i organisationsgrad tack vare ett strategiskt organiseringsarbete. På arbetsplatserna har arbetare fått insikt om att de faktiskt kan förändra sin arbetssituation och därigenom få ett bättre liv. Om de gör det tillsammans. Det är när fler arbetare får den insikten som organiseringen så småningom kommer gå av sig självt. Det är människor på arbetsplatserna som måste organisera varandra. Det finns inga anställda ombudsmän som kan göra den stora skillnaden, det är arbetarna på arbetsplatserna, tillsammans, som är fackföreningarna och som bär styrkan att förändra. De måste själva göra anspråk om makten över deras arbete, ingen annan kan göra det.
Den idé som arbetarna skapade vid fackföreningens födelse är lika aktuell i dag som den var då. Bra arbetsvillkor är ingen självklarhet. Bra arbetsvillkor och starka kollektivavtal lever under ett ständigt hot och det är bara arbetarna som kan stå upp emot detta hot. Tillsammans.
