I den här politiska håglösheten har de flesta jag känner fallit ner i politisk depression. Man fortsätter på det lilla planet. Kanske genom sitt yrke, eller genom vardagshandlingar. Men massiv uppslutning kring ett gemensamt projekt tycks inte längre möjlig.

Här kan man läsa nyutgivna ”Paradisgenen” av Dan Jönsson som en intervention, ett försök återetablera förmågan att föreställa sig en bättre värld och skapa nya utopier.

Med nedslag i Dubai, Guangzou, Los Angeles och Moskva utforskar boken det utopiska landskapet genom historien och nuet. Den bärande tanken är att genomgripande samhällsförändringar både är möjliga och nödvändiga. Klyftorna är så djupa, staterna så söndereroderade och klimatsituationen så skrämmande att det enda möjliga svaret mänskligheten egentligen har att ge är revolution.

En fortsatt defensiv hållning, med ett desperat försvar av stycke efter stycke av välfärden, är långt ifrån tillräcklig för att skapa gemensamma drömmar om framtiden. Samhället behöver förändras från grunden.

Författaren äger kulturskribentens känsliga blick för detaljer och associationer. Boken förankrar också de stora berättelserna om skilda epoker i det vardagliga livet här och nu.

Mest intressant är tanken om att vi befinner oss på gränsen till ett större utbrott, där omvälvande förändringar kommer att ske oavsett om vi vill eller inte. Vår depression och brist på fantasi utgör själva verket ett symptom på detta. När ingenting längre verkar möjligt håller argumenten för tingens ordning också på att förlora all kraft, eftersom människor inte kan leva i hopplöshet. Samtiden blir lättantädlig.

I skrivande stund protesterar polska kvinnor mot abortförbudet. Jag ser bilder på fyllda torg, fotbollssupportrar som motar bort nazister, och bönder som fyller gatorna med sina traktorer i stöd. Vad jag förstår svarar staten med att sätta in polis och militär mot demonstranterna.

Även om den tendensen varit synlig i såväl Hongkong som i USA är det svårt att greppa hur staten öppet eskalerar sitt svar på massprotester. Det väcker också funderingar om vad som just nu konsolideras, både inom staten och bland dem som protesterar.

Occupy, Tahrir-torget, Gula västarna, och möjligen även Black lives matter och Hongkong-protesterna tar sig samma uttryck. Litteraturkritikern och filosofen  Frederic Jameson beskriver rörelserna som ”singulariteter” (New Left Review, mars 2015). Väldiga massprotester tar tillfälligt över gator och torg. Sedan dör de ut. Jamesons menar att de ”saknar temporalitet”, det vill säga konspiratoriska planer för att ta över världen och förändra den. Deras påverkan blir därmed kortvarig, och i vissa fall destruktiv genom att sopa undan en maktkonstellation för att sedan lämna fältet fritt. Avsaknaden av temporalitet  – ett tillstånd som präglar hela vår samtid, där både politiken och ekonomin får svårigheter att verka på lång sikt.

Men det finns även mer positiva synsätt på gatuprotester. Hos Joshua Clover är kanske av störst intresse hur den typen av händelser påverkar deltagarna. Det är ”på gatan” som horisonten öppnar sig och allting plötsligt är möjligt.

Jamesons och Clovers positioner utgör riktningar som behöver förhandlas mot varandra, men som kan hämta kraft ur varandra. Den disciplinerade organisationen får energi och idéer ur ”singulariteterna" medan de senare behöver den möjlighet att ”konspirera” som en partiorganisation har.

Man bör foga ”Paradisgenen” till den här diskussionen. Frågan om var utopiska visioner uppstår och hur de kan kultiveras för att inte dö ut, är sannolikt avgörande för framtiden.