Åsa Romson har länge fått utstå personlig kritik på en osaklig nivå och är lättast att göra sig av med. Det är ett rått och cyniskt maktspel som är obehagligt att bevittna. Och ett bekant mönster naturligtvis. Män gör bort sig och en kvinna får skulden. Vem annan än (främst manliga) politikerbroilers kommer vilja ta på sig politiska förtroendeuppdrag i framtiden?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Bortsett från det mänskliga och feministiska perspektivet som av rimliga skäl upprör många: vad innebär detta för klimat- och miljöpolitiken? Liksom resten av sitt parti på nationell nivå har Åsa Romson inte förmått stå upp gentemot Socialdemokraterna och svikit oss i centrala frågor som Vattenfall och Förbifart Stockholm och inte minst genom Sveriges mesiga förhandlingsposition i Paris.

Miljöpartiets räddning från de dalande opinionssiffrorna är rimligtvis att återgå till en offensiv klimat- och miljöpolitik. Kommer en sådan utveckling att gynnas av Åsa Romsons avgång? Knappast.

Åsa Romson är den av språkrören som är både engagerad och mycket kunnig på miljö- och klimatområdet. Isabella Lövin kommer inte att kunna fylla hennes skor i detta avseende och med tanke på den biståndspolitik hon fått oförtjänt lite skit för talar heller inget för att hon kommer att stå starkare i förhandlingarna inom regeringen.

En trolig (och sorglig) händelseutveckling är således ett Miljöparti som tar ytterligare ett steg mot att bli ett litet trist mittenparti med en lätt touch av grönt. En sådan utveckling passar Socialdemokraterna alldeles utmärkt. De beter sig i regel som om det vore Miljöpartiets ansvar allena att rädda oss från domedagen. Själva kan de gasa på som vanligt och bygga motorvägar och supporta kolkraft för brinnande livet – miljöpolitiken är någon annans område och nu kan den dessutom gömmas i det svarta hål av skandaler som kommer att omge regeringskollegan ett bra tag framöver.

Glädjande och med perfekt tajming är Vänsterpartiets försök att (äntligen!) ge sig in i matchen och utmana i klimatfrågan. Även om partiet under helgens kongress valde att ducka i flera känsliga klimatfrågor har de nu ett ambitiöst program för ekologisk omställning och har precis lanserat en kampanj mot Vattenfalls brunkolsförsäljning. Lovvärt. Jag hoppas att det blir en naturlig del av Vänsterpartiets politik (dit är det en bra bit kvar) och inte bara en kortvarig fluga. Jag hoppas också att de blir långt ifrån den enda rösten för en anständig klimatpolitik. Miljöpartiets svek i all ära men det börjar bli dags att klämma åt Socialdemokraterna. Trots många engagerade miljökämpar i de egna leden förmår de såväl på nationell som lokal nivå sällan göra annat än att slåss med Moderaterna om förstapriset i tävlingen för gubbiga betongpartier. Inget får förändras. Ingen får röra bilen. Eller biffen. Eller flyget.

I dessa drevens dagar – kan vi inte åtminstone dreva lite mot just de politiker som sviker världens fattiga och framtida generationer? Placera skulden där den hör hemma. Jag tror att det skulle göra klimatretoriken gott att i alla fall ibland vara populistisk, enkel och anklagande och inte bara bestå av långa förklaringar och analyser och ett berg av siffror och nyanserade förbehåll.

Vill ni att miljoner människor ska få sina hem bortspolade? Vill ni att människor ska svälta och törsta? Ni bidrar till att barn dör. Ni bidrar till fler grymma konflikter och krig i klimatförändringarnas spår. Det är ert ansvar och ert fel. Alla ni som inte gör ert yttersta för att sätta klimatet främst borde skämmas tills det inte finns någon skam kvar för de som inte gjort annat än att råka vara kvinna på en maktposition. Om någon ska avsättas är det ni.