Jag minns med skam första gången en vän till mig berättade att hennes kille hade utsatt henne för misshandel. Min första tanke var nämligen tvivel. Tvivlet varade bara några sekunder, men det spelar mindre roll. Det var så jag som feminist mottog hennes modiga berättelse. Trots att jag är uppväxt med en mamma som satt jour på kvinnojouren i Nässjö om helgerna, trots att jag var feministiskt skolad och hyfsat insatt i problematiken kring normaliseringsprocessen tvivlade jag.

Jag tänkte att våld i nära relation inte är något som händer i min umgängeskrets. Att jag minsann väljer dem jag umgås med, att snubbarna inte bara är jämställda utan hyfsat feministiska. Kanske gjorde jag därför vännens skam till min egen.

I Dagens ETC:s granskning av männen som slår kvinnor framkommer det tydligt att mäns våld mot kvinnor inte enbart kan förstås som ett utslag av psykisk sjukdom, fylla eller social missanpassning. Detta kan vara utlösande faktorer, triggers, men bör inte ses som ensamma förklaringar till våldet. Männen som slår och kvinnor som blir slagna finns överallt, även i din umgängeskrets och i ditt Facebookflöde.

Att män tar till våld för att utöva makt är ett strukturellt problem och ett symptom av ett ojämlikt samhälle. Vi förhåller oss till olika former av makt i alla relationer. Men det är i de ojämlika det upprepade våldet uppstår.

Därför är det självklart att mäns våld mot kvinnor bara kan lösas genom feministisk politik vars mål är att upphäva maktobalansen. Förutom att bli bättre på att skydda de redan utsatta kvinnorna genom ett långsiktigt stöd till kvinno- och tjejjourers verksamheter måste vi också på allvar och med systematik börja arbeta med mansrollen.

Som vänner och medmänniskor bör vi bli bättre på att sålla fakta från fördomar och lyssna.