Det är som att försöka balansera en ugnsplåt full av vatten. Hur man än gör tippar det över åt något håll. Det handlar om miljön. Särskilt om man pratar om miljö i kombination med sociala frågor. Saker står emot varandra. Eldrivna bilar blir fler, vilket är bra för luft och klimat, men samtidigt dåligt, eftersom råvaror fortfarande förbrukas vid tillverkningen. Solenergi är bra, men bara om man också har batteri för att lagra elen, och batteriet i sig får inte vara miljöfarligt. Konstgödsel behövs för att marken ska ge tillräckligt med mat för oss alla att äta, men kvävet i marken och gifterna i de nödvändiga biociderna blir en katastrof för mångfalden av arter.
Thomas Robert Malthus (1766–1834), skrev om ”bärkraften”. En bärkraft (för till exempel en mänsklig population) är bara så hög som populationens tillgång till resurser. Och resurser tenderar att vara ändliga. När en population blir för stor för att kunna livnära sig på de resurser som är tillgängliga, kommer den att sjunka under bärkraftsstrecket igen. Och populationers sjunkande brukar inte vara lämpliga som godnattsagor. Det handlar om ojämnt fördelat lidande i oproportionerliga doser. Malthus har blivit återupplivad sedan artonhundratalet, men också många gånger motbevisad. Argumenten på temat bärkraft handlar ofta om ifall bärkraften går att flytta, företrädesvis uppåt. Kan vi ordna fram mer resurser genom tekniska lösningar? Eller kan vi, genom samarbete, fördela tillgångarna bättre mellan oss? Frågan har i sig genererat massor av papper, bläck, och minst ett nobelpris (Elinor Ostrom, som motsade Malthus bland annat genom att visa på mänsklighetens förmåga till samarbete).
Och alla har rätt. Eftersom det grundläggande problemet är att vi inte kan leva om vi inte har tillräckligt med mat, vatten, syre och lite andra saker.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men oavsett det, måste man fundera på vad som händer när en population (till exempel mänskligheten) överskrider bärkraften även om vi samarbetar och trots tekniska lösningar. Man skulle kunna föreställa sig hur medlemmarna i populationen börjar fundera. Kanske säger någon: Nej vänta lite nu. Jag ser att vi bara har fyra äpplen kvar, men vi är tio. Det bästa vore väl om vi delade dem mellan oss?
Så går det förstås till ibland.
Men vi har en del kvar att jobba på för att få det att bli den allmänt praktiserade lösningen. Och även om vi delar, blir det till slut för lite kvar för att vi alla ska överleva på det.
Vi har blivit för många och vi blir hela tiden fler. Just nu är vi 7,6 miljarder. År 2030 beräknas vi vara 8,5 miljarder. Och 2050 blir vi, om ingenting händer, 9,7 miljarder. Vi kan visserligen odla mat så att det räcker till hela jorden. Men å andra sidan tar odlingsarealen redan nu upp alldeles för mycket plats, sprider ut alldeles för mycket gödningsmedel, är beroende av biocider, och maten måste dessutom transporteras. Utöver det odlas det i monokulturer som är sårbara för växtsjukdomar och parasiter. Och dessutom skadas grödor i allt högre utsträckning av marknära ozon, som framför allt kommer av den ökade biltrafiken. Och det alldeles borträknat att vi hela tiden blir fler.
Den stora frågan skulle kunna handla om hur vi ska undvika att överskrida bärkraften. Eller kanske snarare, hur vi på minst smärtsamma sätt, ska lyckas dra ner våra huvuden under den igen. Vi måste bli färre. Att komma fram till det är den enkla delen. Det svåra kommer nu: hur ska det gå till? Hur ska vi lösa problemet med befolkningsökningen och samtidigt hindra ickedemokratiska krafter att göra frågan till någonting som gynnar dem själva och missgynnar andra? Vilka åtgärder fungerar utan att folk drabbas oförskyllt på grund av hudfärg, religion eller kön? Hur kan man få barnbegränsningsfrågan att inte drabba dem som har det sämst ställt?
Men även om detta är den svåra delen, är det inte ens hälften så svårt att med demokratiska och fredliga medel försöka få ner antalet människor, som att få otillräckliga resurser att räcka till i oändlighet. En stor del av lösningen (kanske hela lösningen?) handlar om kvinnors självbestämmande och kvinnors utbildning, det handlar också om att kvinnor måste sluta värderas efter vilket antal barn de kan alstra.
Det handlar om jämlikhet och om preventivmedel och rätten till abort. Miljön är en fråga för naturvetare. Men det är i ännu högre grad en fråga för samhällsvetare och sociologer, historiker och filosofer. Det handlar om att vi ska överleva. Och det handlar om att vi ska komma till en punkt där vi kan hälsa varje nytt litet barn välkommet till jorden, för vi vet att hen har goda möjligheter att överleva och få ett bra liv.
