Hösten 2015 kom många människor till Sverige. Människor som hade lämnat sina hemländer i panik för att försöka finna trygghet. Flera av dessa människor var ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan. Många av dem är födda och uppvuxna i Iran och har därför aldrig sett sitt hemland. Den som har följt debatten vet också hur afghaner, och framför allt hazarer, behandlas i både Afghanistan och Iran.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tänk att få börja i skolan och studera, vara nyfiken, skaffa vänner. Tills det en dag kommer ett brev från Migrationsverket som har beslutat att åldern du angivit inte längre stämmer efter det tvivelaktiga ålderstest som har gjorts på dig. Du är plötsligt två år äldre och därmed förlorar du rätten till studierna du har påbörjat samt den trygghet du har byggt upp. Nu börjar i stället oron över att du snart ska få ett tredje avslag och med stor sannolikhet utvisas till den plats du en gång flydde ifrån eller aldrig satt din fot i. Den som har varit med vid en utvisning vet hur hjärtskärande det är.
Den trygghet som de ensamkommande barnen och ungdomarna en gång längtade efter har varit en vardag i ovisshet och stress. Deras liv har raserats från en dag till en annan. Det tar på den psykiska hälsan. I de allra värsta fallen har vi också sett de som har tagit sina liv på grund av rädslan för vad som väntar när de har utvisats. Det är obegripligt att det har fått gå så långt.
Sprickan mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna växte i den här frågan, men även inom Socialdemokraterna. I skrivande stund verkar dock regeringen överens i frågan, att åtminstone de flesta barnen och ungdomarna som kom hösten 2015 får stanna. Nu får vi hoppas att eventuella maktskiften i framtiden inte sviker barnen och ungdomarna igen.
I den här kampen har hjältarna varit alla de människor som både genom sitt yrke, men också ideellt dagligen kämpat för att stoppa utvisningarna. Med andra ord är det de som faktiskt kommer i kontakt med dessa barn och ungdomar som har gjort skillnad. Det är även viktigt att inte glömma de ensamkommande barnen och ungdomarna som själva har kämpat dag in och dag ut för sina rättigheter. Det har skrivits brev efter brev, debattinlägg efter debattinlägg. Det har hållits demonstration efter demonstration, och det visar sig nu också ge resultat.
I samband med riksdagens öppnande i år lämnade rörelsen ”Vi står inte ut” en namninsamling, där 60 000 personer hade skrivit på för amnesti. Det var en namninsamling på 300 meter som Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets flyktingpolitiska talesperson Christina Höj Larsen tog emot. Vänsterpartiet har hela tiden varit tydliga och konsekventa i den här frågan. Låt de ensamkommande barnen och ungdomarna få stanna, ge dem amnesti.
Återigen ser vi hur folkrörelser kan skapa förändring i samhället, även när politiker för en inhuman flyktingpolitik. För det är tillsammans som vi kan påverka och få politikerna att tänka om. Vi måste alltid värna om asylrätten och aldrig glömma barnkonventionen.
