Lupinen kom till svenska trädgårdar för runt ett sekel sedan från Nordamerika. Sen rymde den ut i markerna, som så många andra växter gjort. Oftast har vi själva omedvetet spritt deras frön. Vi fröar nämligen av oss. Frön fastnar i våra kläder och följer med oss dit vi beger oss. Men begreppet ”biologisk imperialism” finns också: Tjänstemän i brittiska imperiet satt en gång på tusentals mils avstånd och bestämde vilka nya grödor indierna skulle odla.

I eviga tider låg skog och mark ganska orörda av människans verksamhet. Stigarna vi trampade upp var oftast djurstigar. Med jordbruket kom ängar och hagar. Men ängarna har vuxit igen och skogarna har blivit ett slags gröna industrihallar där det odlas virke och den biologiska mångfalden har blivit lidande. Några av de där upptrampade stigarna har rätats ut och slutat som motorvägar.

Idag, jämfört med för några hundra år sedan, susar till och med skogarna annorlunda. De stora jättarna är dräpta, de som gav skogen en extra våning. Det är deras andning som inte längre hörs. Den svenska skogen är idag en annan skog än den våra förfäder gick i. Det största ingreppet i svensk natur det senaste halvseklet står naturligtvis skogsindustrin för. När den kanadensiska contortatallen infördes i massiv skala trängde den ut den svenska tallen och skogsekologerna brukar säga att den nya tallen omkring sig har skapat ett nytt ekosystem vars karaktär är ganska outforskat.

Avskogningen av Europa är en av de största omstöpningarna som skett av planetens gröna yta. En gång täcktes större delen av centraleuropa av en väldig urskog. Det var i den som de romerska härarna led de nederlag mot germanerna varvid en gräns sattes för den romerska expansionen. Under medeltiden höggs dessa urskogar ner. Det brukar sägas att de första nybyggarna som kom till Nordamerika med yxa och såg beredda ännu hade ett kollektivt minne kvar av de klingande yxhugg som hörts i Europa några sekler tidigare.

Men hur ska man se på främmande arter? När isen drog sig tillbaka från det som idag är Sverige bestod denna landmassa av inget annat än grus och isrester. Allt som växer här är invandrat. Björken började röra sig uppåt landet. I vildrenens spår kom vargen som var här långt före oss. Ibland känns det befriande att tänka på väldiga vidder där inte en enda människa är synlig. Hur många tusen år tog det för de vilda gräs som blev vete att vandra hela vägen från Mellanöstern och hit? Och ängarna som i tusentals år skapade biologisk mångfald i Sverige var inte naturliga – de var skapade av människor.

Ordet ”naturlig” är det mest mångtydiga av ord. Vi tycker att fjärilar som fladdrar i solen är naturliga. För femtusen år sedan kan det inte ha funnits många fjärilar i Sverige. De allra flesta sjöar i Sverige måste en gång ha varit tomma på fisk. Sedan kom en människa bärande på fisk som hon kastade i vattnet. Vi, människan, har skapat mycket av den biologiska mångfald vi älskar.

Invasiva arter kallar forskarna de djur och växter som människan, avsiktligt eller oavsiktligt, fört från en plats till en annan. Naturvårdsverket räknar upp omkring 400 sådana arter. Vad är det som är så farligt med somliga av dem? Svar: Att de sprider sig okontrollerat och slår ut de växter och djur som sedan mycket länge etablerat sig här (eller i ekosystemen i något annat land). Lupinen längs vägrenarna är bedövande vacker. Men den tränger undan prästkragar, blåklockor, tjärblomster och mycket annat från en av de sista återstående reservaten för all denna jordiska prakt.

Jag har ibland märkt att vänsterfolk ogillar att man talar om ”invasiva” arter. De hör i det där ordet ett eko av allehanda renrasiga tankegångar som de förknippar med rasismens språk.

Men ogillandet bygger bara på ointresse för allt som handlar om biologi och naturvetenskap i allmänhet. Biologin har sedan länge levererat ett grundskott mot allt vad biologisk rasism heter: Arten människa är sig lik över hela planeten. I kanske fyrtiotusen år har våra hjärnor fungerat på samma sätt, oavsett var i världen vi har levt eller lever. Många rasister har insett att den biologiska rasismen är ett omöjligt projekt och har därför istället inriktat sig på kulturella och etniska skillnader.

Örter, träd och djur som lever på den landmassa som vi kallar Sverige har ibland haft uppåt tiotusen år att anpassa sig till klimatet och miljön. De ingår i ekosystem som är känsliga. I världskapaitalismens era befinner sig förmodligen långt mer än hälften av alla ekosystem under stress och vi bör göra allt vi kan för att minska den stressen.

Är människan en invasiv art? Ja. Men vi är den enda art som kan förstå problemet och göra något åt det. Det kan inte lupinen.