”En regering som är beroende av SD:s stöd kommer i fyra års tid handla om vilka ultimatum som Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson ställer”, sa liberalen Anton Johansson till Aftonbladet 2019.
Han fick rätt i sin förutsägelse men kunde knappast föreställa sig exakt vilka ultimatum de skulle ställa, än mindre hur snabbt och lätt de skulle få igenom dem. Nu är det så kallade liberala partiet medskapare till en politik som handlar om att begränsa friheten för människor.
Liberalerna är förstås bara en av flera upphovsmän. SD-spöket har rört sig i riksdagens korridorer sedan Jimmie Åkesson med vänner tog sig över fyraprocentsspärren 2010. I början enades övriga partier i oro och framför allt i övertygelse – Sverigedemokraterna skulle aldrig bli deras samarbetsparti. Så kan ett effektivt motstånd formas: människor med olika åsikter möts i en gemensam ståndpunkt och står fast vid den.
Men här är vi nu – och Sverigedemokraterna gasar på. Formellt sett är det Ulf Kristersson (M) och hans statsråd som styr bilen, men Jimmie Åkesson sitter i baksätet och säger hur de ska köra. Gasa, säger han. Sväng höger.
Och det är Maria Malmer Stenergard (M) – inte Jimmie Åkesson – som står på scenen och stolt deklarerar att det vi ser är ett ”paradigmskifte i svensk migrationspolitik”. Hon är åtminstone ärlig: det är ett paradigmskifte. Men det handlar inte bara om migrationspolitik.
Det ska bli enklare att kameraövervaka människor och tillåtet att utföra avlyssning och övervakning utan brottsmisstanke. Även barn ska få övervakas och avlyssnas, och polisen ska få ta fingeravtryck på barn yngre än 14 år.
Människor ”av bristande vandel” ska utvisas. Där ingår saker som prostitution, missbruk och undermålig regelefterlevnad. Regeringen och SD vill fasa ut permanenta uppehållstillstånd och utreda om nyanlända verkligen ska få tillgång till ”sociala förmåner och bidrag”.
Tillåt mig att tvivla på att det här gänget brinner för att skapa ett tryggt samhälle med bättre integration.
Och vi ska hjälpa till att verkställa paradigmskiftet. Den omtalade anmälningsplikten, i praktiken en angiverilag, kryper närmare. Om den införs tvingas offentliganställda rapportera papperslösa till myndigheterna. Läkare ska alltså inte vårda sjuka människor och lärare ska inte utbilda barn – de ska ange sina patienter och elever till polisen.
Motståndet har tack och lov varit stort, men vad händer när lagen träder i kraft och det faktiskt blir straffbart att inte rapportera? När några bryter mot lagen och andra inte, eller när det blir tvång också att rapportera den som vägrar?
Många små varnande droppar har fallit över oss men vi verkar inte se stormen som byggs upp. Det handlar inte bara om förslagen som presenterats (strategiskt nog med lite luft emellan snarare än som ett auktoritärt paket), utan också om politiker som kallar journalister för lögnare eller extremister och aktivister som fråntas sina uppdrag för att de deltagit i klimataktioner. (När vi blir arga på människor som vill rädda planeten men inte på människor som vill övervaka och fängsla barn är vi illa ute.)
Det är mänskligt att ta saker för givet. Och vi är många som inte ens kan föreställa oss något annat än demokratiska val, flerpartisystem och myndigheter som går att lita på. Vi behöver påminna oss om att institutioner kan raseras – och att mycket alltid vill ha mer.
Men vi är tama soffpotatisar, alltid tillgängliga för förströelse och bekräftande information – i värsta fall kampanjer orkestrerade av makthungriga partiers trollfabriker – men aldrig beredda att gå ut genom dörren och slåss. Och makten vill att vi ska förslappas: att vi ska ligga i soffan och scrolla snarare än att gå ut och mötas. Fråga dig själv när du deltog i en demonstration senast. (Namninsamlingar i sociala medier räknas inte.)
Var för sig ter sig de här sakerna kanske inte särskilt allvarliga, och behöver gemene man ens oroa sig? Kanske har du själv tänkt tanken att det inte spelar så stor roll med några övervakningskameror här och där, du har ju ändå inget att dölja. Det är så ett auktoritärt samhälle legitimeras. (Att folk går med på inskränkningarna, helt utan protester, är vanligare än man kan tro.)
Som ljus i mörkret vill jag kasta in historiens frihetskämpar: de som samlat mod och gått mot strömmen, med resultatet att maktordningar rubbats och samhället blivit lite friare. Men när vi pratar om dem verkar vi glömma att deras agerande antagligen kändes fel, trots att det var rätt: det var inte fritt från konsekvenser, sannerligen inte bekvämt. Nu måste vi på allvar göra oss redo att vara obekväma, ta risker, bryta normer – kanske till och med en lag.
Timothy Snyder skriver i ”Om tyranni”, en behändig manual för den tid vi befinner oss i:
“När makten försöker vänja oss vid att avstå från frihet i trygghetens namn bör vi vara på vår vakt.”
Tiden för vaksamhet är redan förbi. Nu är det tid för handling.
Göm en flykting. Blir det olagligt, göm två.
