Så har det sett ut ett bra tag. Hon påpekade också det självklara att det här har synts i val efter val och att det är så här svenska folket fördelar sina politiska sympatier. Detta läge har demokratin gett oss, även om man kan hävda att det finns en skillnad mellan reell och formell demokrati. Stora mängder lobbypengar och medial ägarkoncentration har inte precis gjort demokratin perfekt, men demokratiskt är det: En väljarmajoritet vill ha mer högerpolitik.

Jag tror att få på vänsterkanten faktiskt riktigt har tagit in detta. Någonstans finns en känsla kvar av att det här bara är en olycklig historisk avvikelse och att exempelvis ungdomars högerröstande snarare är ett uttryck för trender och mode. Vi ser Greta Thunberg i aktion och jublar över att ungdomar fattat klimatkrisen långt bättre än de vuxna. Men det vanliga är att ungdomar röstar åt höger – och någonstans har många, inklusive jag själv, rejält svårt att ta in detta faktum.

Jag är förstås fullständigt orubblig i min övertygelse om att de stora kriserna – vare sig de handlar om galopperande ojämlikhet eller klimatkris – inte på något sätt kan lösas av den där förkrossande högermajoriteten i svenskarnas röstande. Men, högerberget finns där. Hur ska det rubbas?

Att oavbrutet bekämpa i synnerhet extremhögern är naturligtvis en självklar uppgift. Men det är ett faktum att hundratusen upprörda artiklar som riktat sig mot SD inte har motverkat partiets tillväxt (trots det måste dessa artiklar fortsätta att skrivas). Det är också ett faktum att en majoritet av väljarna – även de borgerliga – ogillar ett fenomen som vinster i välfärden, men än så länge har det knappt alls påverkat de borgerliga partierna och bara på de allra sista åren Socialdemokraterna.

Så hur ska berget rubbas?

När Sverige förändrades förra gången, årtiondena runt år 1900, så kom det inte med någon plötslighet. Och det var inte via medier eller den stora offentligheten förändringen skedde. Den demokratiska revolution som efter några årtionden ledde fram till en mer progressiv nationalstat var möjlig därför att det runtom i landet pågick tusen och åter tusen små möten i en massa olika föreningar.

Man ska heller inte glömma bort att det länge fanns en oerhört stark opinionsbildande och aktivistisk kraft i de kommunistiska rörelserna på snart sagt varenda arbetsplats: Borgare och kapitalägare runtom i västvärlden var då lite mer benägna att gå med på kompromisser för att slippa kommunism.

Men i grund och botten var det den sammanlagda styrkan i alla dessa otaliga små möten – där det startades studiecirklar, byggdes Folkets Park eller hus, hölls fackliga möten, startades konsumföreningar med mera, med mera – som till slut förflyttade det enorma berg som det gamla överhetssverige utgjorde. Min farfars insats som fackföreningsman inom konfektionsbranschen och grundare av Vingåkers idrottsförening rubbade i sig inte den svenska maktordningen – men multiplicerad med tiotusen gjorde det hela skillnaden.

En annan faktor vid sidan om detta, men på djupet sammanhängande med folkrörelsebygget, var förstås att det stora reformpartiet – socialdemokratin – fortfarande höll vid liv en vänsterpopulistisk utfästelse, ett genomgripande och systemkritiskt löfte: Vi vill ha ett helt annat samhälle än det bestående. Det budskapet syntes mycket länge vid den socialdemokratiska horisonten, även när arbetarrörelsen gick in i en långt mer pragmatisk fas. Nu är den horisonten nästan helt borta. Det betyder att förväntningarna på arbetarrörelsen försvagats katastrofalt och att många knappot alls förknippar socialdemokratin med idépolitik.

Det tog en generation att rubba berget. Idag har vi inte tillnärmelsevis så lång tid på oss för att börja vända på klimatkrisen eller jämna ut levnadsomständigheterna, vilket i sin tur är en förutsättning för att få med sig så många människor som möjligt i klimatkampen.

Men i grund och botten är det samma politiska lagar som gäller: Arbete i tusen sociala rörelser och formandet av en ideologisk horisont som skapar förväntningar.

I slutändan och vid närmare eftertanke är det alltså inte berget som ska flyttas. Det är vi, i den mest brett tänkbara vänster vi kan tänka oss, som måste komma till berget, det vill säga till väljarna eller snarare: Berget börjar röra sig. Eller rentav: Vi måste bli berget. Optimist som jag är, tror jag att det också kommer att ske.