Motståndet kommer framför allt från Svenskt Näringsliv, som i en egen utredning slagit fast att införandet av en 35-timmarsvecka skulle innebära ett produktionsbortfall på åtta procent och sänkt BNP med 500 miljarder kronor per år. Arbetsgivarorganisationen hävdar att detta i sin tur skulle skada både konkurrenskraft och välfärd – men har fått rejäla mothugg i debatten, byggd på forskning utifrån länder där arbetstidsförkortning provats med goda resultat. Och att DN i förra veckan avslöjade att Svenskt Näringsliv tillämpar arbetstidsförkortning för sina egna anställda visar kanske mest av allt på ett klassförakt: Det är alltså vettigt att tjänstemän har en kortare arbetsvecka – men inte arbetare? Det faller på sin egen orimlighet. 

Arbetslivet har slimmats, produktiviteten har ökat över tid, och det finns inte en förälder som inte upplever att tiden inte riktigt räcker till för det obetalda omsorgsarbetet – det gäller inte minst i arbetaryrken med sina obekväma arbetstider, delade turer och avsaknad av flexmöjligheter. Alltså finns ett enormt brett stöd bland väljare för arbetstidsförkortning.

Men hur ska den genomföras – genom en ändring i arbetstidslagen eller genom en uppgörelse mellan parterna?

Just nu är både de tunga fackliga organisationerna och arbetsgivarsidan överens om att det bästa är avtalsvägen. Sveriges kommuner och regioner, SKR, som tecknar kollektivavtal för 1,2 miljoner anställda, tvingades under den nyligen avslutade vårdstrejken uttala att organisationen ”vet” att den behöver göra förstärkningar för en bättre arbetsmiljö – och att arbetstiden är en viktig faktor. Men vi såg att det blev en tummetott av ambitionen, när strejken väl avslutades. 

Att avtalsvägen leder till framgång är alltså inte självklart.

Inom LO finns olika åsikter. Transport föreslog på den senaste LO-kongressen att LO ska försöka påverka politikerna att genomföra en lag om 30 timmars arbetsdag. De fick stöd från bland annat Seko. Men motionen röstades ner.

I svaret på motionerna om arbetstiden skrev LO-styrelsen: ”Kollektivavtalsvägen har varit den väg som LO:s styrelse och förbund upplevt som bästa metod för att uppnå arbetstidsförkortning.”

Samtidigt utesluter inte heller LO-styrelsen att politiken också kan komma att spela en roll: ”Staten måste ta ansvar för att även arbetare ska kunna ha möjlighet till ett hållbart arbetsliv. Därför är det viktigt att arbeta med alla vägar för att nå målet om en kortare arbetstid, där även en förändring av arbetstidslagen kan inkluderas.”

Reformer som syftar till förbättringar kan – om de inte genomförs genom samtal mellan parterna – leda till försämringar. Vi har till exempel sett det i fråga om ambulansförares schema i relation till vilotider. Självklart är det vettigt att vilotider regleras, men i branscher som bemannas dygnet runt kan det finnas skäl att lägga scheman på ett avvikande sätt, för att det helt enkelt visat sig fungera bättre, både för verksamheten och personalen. Detsamma gäller arbetstiden. Kortare arbetstid skulle för grupper där du varken kan jobba hemifrån eller flexa kunna leda till sämre scheman – och vad är då vunnet?

För tjänstemän är farhågan att arbete och fritid flyter ihop då du förväntas vara tillgänglig även på ledig tid. Men det har man löst i flera länder, senast i Australien, genom en lag som innebär att anställda har rätt att bortse från jobbkommunikation – som samtal, mejl och annat – om de vill, utan rädsla för att straffas av sina chefer.

Allt går att lösa.

Trots att det finns en generell fara i att flytta makt från arbetsmarknadsparterna till politikerna är frågan om förkortad arbetstid mogen för detta steg.

Transport har rätt när förbundet utmanar LO. Avtalsvägen räcker inte. Den nyligen avslutade vårdstrejken ger oss ju en fingervisning om att det kan gå trögt. Andra fackförbund skulle kunna lyckas bättre – men också sämre…

Däremot bör en lagändring naturligtvis kombineras med att parterna involveras och framför allt att de anställda blir hörda och lyssnade på.

Låt oss inse att vi är redo att att leva mer – och jobba mindre. Låt oss lagstadga rätten, för alla.