Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Och även om det naturligtvis stämmer, är det något förledande med den historiska parallellen - den tar inte in att vi lever i en fundamentalt annan tid. Den tiden då dessa ideologier föddes och blomstrade var en tid då politiken, på gott och ont, hade makt över samhället. Staten var inne i en expansiv period och kapitalet var inte på långa vägar så globaliserat och organiserat som nu - statsministrar kunde bara ringa upp de fem största företagarna och ta ett samtal med dem, och de flyttade inte heller utomlands bara för att skatterna höjdes.

Idag lever vi i en tid där kapitalismen har lamslagit stora delar av det vi brukade kalla politik.

Vi står inför ett kapital som har organiserat sig i IMF, WTO, EU och som har en internationell armé i form av NATO. Som har ätit sig in på välfärden och gör vinst på grundläggande samhällsfunktioner. Som ställer arbetare över hela världen mot varandra och kastar länder i djupa kriser titt som tätt. Som har drivit jordens klimat till bristningsgränsen så att det inte orkar mer. Och som dessutom har genomgått en omvandling i västländerna till finanskapitalismens fördel, så att exempelvis Sverige inte längre är exportdrivet, utan skulddrivet.

I denna situation återkommer ideologierna som skuggor av sina forna jag, som alla präglas av en dröm att åter kunna ta kontroll över samhället. Vad är moderaternas "Nu tar vi tag i Sverige" om inte ett uttryck för just detta? Vad är liberalernas "ordning" i klassrummen? Vad är socialdemokraternas "alla ska jobba?" Vad är SD:s idé om att "stoppa tiggeriet"? Vad är KD:s idé om en sjukvård du kan lita på?

Jo: uttryck för en tro på att politiken kan kontrollera samhället.

Men - och här kommer vi till sakens kärna - allt är lögn. Ingen kommer kunna förverkliga något av detta om de inte tar tillbaka makten över samhället från marknaden.

Det går inte att skapa jobb åt alla om man inte äger arbetsplatserna. Man kan bara ge företagen olika incitament att anställa, men man kan inte tvinga dem att göra det.

Det går inte att skapa ordning i klassrummet om man inte driver skolorna.

Det går inte att skapa en bra sjukvård om man inte driver sjukhusen.

Det går inte att ha fler poliser om man sänker skatterna.

Det går inte att ha kontroll över ekonomin och samtidigt vilja sälja ut bankerna.

Det går inte att vilja ha närodlad mat om vi skriver under frihandelsavtal som CETA.

Det går inte att stoppa fusk och svartarbete på arbetsmarknaden om man ger företagen fria händer.

Det går inte att göra det bättre för pensionärer om man lagt ut pensionerna på börsen.
 
Att vi nu ser en återgång till högerkrav på auktoritet, militärer och bestraffning är inget annat än en konsekvens av att samma höger har lämnat samhället vind för våg, helt i händerna på privata vinstintressen och skojare. Man har dragit sig helt tillbaka från det grundläggande samhällsansvaret: att skapa jobb, bygga bostäder och hålla ihop samhället. När Nyamko Sabuni ombads att kommentera upplopp i förorter 2007 menade hon att det var inte politikens ansvar, det var föräldrarnas.

Sen blev det som det blev, samhället drogs isär, de rika skaffade privata sjukförsäkringar och de fattiga gjorde uppror eller gick ner sig och utförsäkrades eller började sälja droger och då plötsligt ska det tas i med hårdhandskarna säger högern. Men då är det inte maktförhållandena i samhällets topp de vill förändra. Makten ska få vara i fred - det är botten som högern vill sätta dit.

Och det enda man kan göra på samhällets botten är symbolhandlingar. Man kan ryta, göra utspel, straffa någon syndabock, ställa människor mot varandra. Man kan jaga fattiga och man kan straffa tiggare, men man kan inte ändra det som skapar fattigdom och tiggeri. Man kan inte stoppa skattefusk eller svartarbete eller kriminalitet om man inte vågar röra de som tjänar på det. Det är därför ideologierna idag bara är plast, fejk, inte äkta. Dagens kommunister, och då menar jag verkliga kommunister alltså, står knappast i begrepp att införa någon proletariatets diktatur, möjligen skulle de höja socialbidragen.

Socialdemokraterna kan visserligen bygga några fler bostäder och ge mer pengar till vården, men de kan inte skapa jobb, bostad och lika vård för alla om de inte bestämmer sig för att ta över samtliga områden från marknaden. Samma gäller SD i högsta grad: de kan inte stoppa tiggeriet eller kriminaliteten, vad deras väljare än tror. De vill inte röra den ekonomiska makteliten, och då blir det bara symbolinsatser kvar: köra in i förorterna med tanks och vattenkanoner, låta nazister härja på gatorna, sätta skräck i folk. Vilket skapar mer desperation och segregering och sedan mer symbolåtgärder. Detta är högerns eviga onda spiral.

För så länge man inte rör samhällets topp kommer ingenting att ändras. Den som vill förändra samhället måste nämligen ha makt över det – och det vill inte högern att demokratin ska ha.