Partiernas tal från Almedalsscenen varje kväll är den formella höjdpunkten, men ärligt talat inte det mest spännande. Snarare hårt regisserade i syfte att stryka den senaste väljarundersökningen medhårs och med något väl avvägt symbolpolitiskt utspel som presenterats på en presskonferens redan flera timmar innan. Det märks tydligt att vi lever i en politiskt räddhågsen tid. Få vågar ta ut svängarna och ta ställning till något som utmanar. Alla är snälla och slätstrukna.

I år var Nyamko Sabunis tal på Liberalernas dag det enda jag faktiskt var nyfiken på. Valet av henne som partiledare var kanske den sista spiken i den socialliberala kistan. Under hela sin tid i politiken har hon markerat sig till höger och vägrat ifrågasätta varje struktur som skapar ojämlikhet. Hon har konsekvent ställt sig till den liberala skola som menar att ambition eller brist på ambition är det som skapar ojämlikheter. Rappt och hårt har hon förfäktat idén att varje kvinna eller man själv formar sina livsförutsättningar. Av detta syntes dock mycket lite i talet.

Det är ett pyttelitet och djupt sargat parti hon fått ansvar för. Det är svårt att inte jämföra med Ebba Busch Thor när hon tillträdde som partiledare för Kristdemokraterna. Hon valde då att trycka gasen i botten från start. Sabunis tal på Almedalsscenen var raka motsatsen.

Det var helt och hållet riktat till de egna medlemmarna. Kanske logiskt, hon har sår att läka och en besviken minoritet som hade önskat en annan riktning. Det var ett tal kryddat med Bertil Ohlin-citat, gamla Folkpartislogans och en hälsning från Marit Paulsen. Det politiska innehållet lös med sin frånvaro. Vaga och flummiga formuleringar om frihet och helt i avsaknad av den uppbyggnad som hade kunnat göra ett linjetal. Ärligt talat var det svårt att förstå varför hon ville hålla det, vad hon ville. Annat än att tala om att hon är ofarlig. Den kaxiga Sabuni som valdes bara fem dagar tidigare såg nu mest strykrädd ut.

Konstigast, och kanske det som i någon mån var menat som en trigger för oss utanför den snäva liberala kretsen, var hennes benhårda avståndstagande mot det hon kallade identitetspolitik. Därefter ägnade hon 17 minuter åt att prata om kön, etnicitet och utanförskap på olika sätt. Allt utan att erkänna maktstrukturer, utan med enbart ett stramt liberalt identitetsraster på de samhällsproblem hon målade upp. Konstigt, som sagt, och inget som flög, även om hon kämpade på med talet i hela 30 minuter.

Kanske blev den interna oron stillad av Nyamko Sabunis första Almedalstal, men det blev inte min nyfikenhet på Liberalerna efter Björklund. Tills motsatsen är bevisad tror jag ändå att hon valdes för den högerkantring hon gjort sig känd för. Kanske i en tro att det ska göra Liberalerna mer relevanta om de också anpassar sig till en mer auktoritär agenda. Jag är skeptisk. Inte bara som recept för Liberalerna som parti, utan för den liberala demokratin generellt.

Anpassning till dumhögern kommer tveklöst vrida debattklimatet i en mindre frihetlig och demokratisk riktning. Nyamko Sabuni var försiktig sitt första tal och gav inga svar på riktning. Istället var det hon som gasade från start – Ebba Busch Thor – som tog ytterligare steg på en farlig väg. Hon förverkligade Jimmie Åkessons våta dröm om att bli bjuden på lunch för politiska överläggningar och med det normaliserade hon ytterligare den antidemokratiska extremhögern.

Vad Sabuni vill med Liberalerna är fortfarande oklart, men vad Busch Thor vill använda Kristdemokraterna till för att göra mot landets demokratiska grund är skrämmande uppenbart.