BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Antropocen. Människans tidsålder.
I sommar har det drällt av seminarier, konferenser och temadagar där begreppet antropocen dykt upp. Snart sagt varje politiker har lärt sig ordet, lägger pannan i djupa veck, talar vackert en stund för att sedan återgå till det vanliga.
Vår arts verksamhet påverkar planeten mer än något annat. Så därför bör alltså vår tidsålder ges namnet antropocen.
Åtminstone om man får tro Johan Rockström, Paul Crutzen och hela raddan av forskare och miljövänner som uttalar sig om miljö och klimat – utan att vilja stöta sig alltför mycket med det ekonomiska och politiska etablissemanget.
Hade man haft modet att stöta sig hade man istället föreslagit att vår tidsålder skall heta econocen. Ekonomismens tidsålder.
Vi människor har nämligen reducerat oss själva till slavar under ett ekonomiskt system. Vi har i realiteten tappat kontroll. Systemet styr våra beslut, våra liv och vår möjlighet att överleva som art.
Kort sagt; vi har blivit systemets fångar.
Och vad värre är; vi har börjat älska vår fångvaktare. Vi har fallit offer för det så kallade Stockholmssyndromet – vi försvarar det som gör oss illa, det som gör många av oss till gamar som lever på andras nöd, det som håller på att krossa de planetära processer som gör att vi kan leva på den här planeten.
Systemet styr oss mot att konsumera sönder planeten medan vi tittar bort och slår på de redan illa drabbade.
Det är kapitalismens råa baksida. Som ingen ledande politiker – vare sig i eller utanför den rödgröna regeringen – ids prata om.
Vi lever med kortsiktighetens förbannelse. Ta ut vinsten nu, konsumera nu, låna nu, jobba mer nu – annars går det åt helvete. Med systemet.
Vad är en människa? Kanske är det den frågan som först måste besvaras för att vi skall kunna inse att vi är lurade.
En människa är en biologisk, social och kulturell varelse. En del vill lägga till andlig.
Men. Vi – de vanliga människorna – betraktas i dag mest som ekonomiska varelser vars uppdrag är att producera, konsumera och skapa tillväxt för att hålla igång systemet. Vi har reducerats till ekonomiska varelser. Vi har låtit oss reduceras. Vi har låtit det ske till löften om en bättre framtid trots att våra ekologiska fotavtryck blir allt större år från år – och trots att den som orkar öppna ögonen ser att vi bygger löftet till oss själva på andras nöd allt medan kapitalet sugs allt snabbare uppåt i hierarkierna.
Det är en skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för biologiska, sociala och kulturella varelser. Att bygga ett samhälle för riktiga människor utgör emellertid ett hot mot systemet. Det är därför vi alltmer blivit kuggar i det. Och systemet verkar starkare än människors vilja att ta sig ur. Den brutala kapitalismen har för länge sedan blivit alltför kreativ för både planetens och människans bästa.
De flesta lär fortsätta att sjunga det ekonomiska systemets lov – eller åtminstone i handling försvara det. En del av brist på förståelse, andra av girighet. En del i tron att det system vi lever i är något av naturen givet, något självklart. En del i den naiva tron att vi har koll, att vi styr själva trots att vi styrs av det ekonomiska systemet inneboende kraft, av kapitalismens inre logik.
Människan har reducerat sig själv till ett verktyg. Förstår vi inte det är vi illa ute. Vi måste bryta med systemet. Därför är systemkritik viktigt. Och skrämmande. Och ovälkommet. För precis som för en fågel som levt i sin bur alltför länge, tycks världen utanför buren vara skrämmande.
I buren ses kapitalismen som det enda systemet, ekonomismen som den naturliga vägen, konsumtions- och tillväxtsamhället som löftet om framtida lycka. Det är därför det uppfattas som suspekt att ifrågasätta idén om arbetslinje, om tillväxtjakt, om konsumtionsnorm. Det är därför vi fostras av budskapet arbeta mer så du kan konsumera mer så du kan producera mer så att du kan arbeta mer.
Det är därför utropen från talarstolarna lyder: "Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått."
Ska vi överleva econocen räcker det inte med att berätta sagan om homo sapiens som genom sin civilisation erövrade planeten och styrde dess framtid. Vi måste också förstå att vi reducerat oss till verktyg för ett system med kraft att vara självgående. Vi måste inse att utan systemkritik förblir vi dess fångar.
Det vi behöver är en fredlig kulturrevolution. Vi behöver utmana econocens förkrympta vision om ekonomi, samhälle och människa. Vi behöver en samhällsdebatt om hur vi tar oss ur buren och tar oss an friheten där utanför.
Det vore ju något för en rödgrön regering. Men ingenting talar för att den skall ta sig an uppdraget. Tvärtom. De tjattrar i sin förkrympta bur. Vågar inget annat. Och hoppas på Stockholmssyndromet. Att vi som kallas väljare skall älska våra fångvaktare.
Hoppet finns i att kapitalismen inte bara är alltför kreativ för planeten och människans bästa – utan också för sitt eget bästa. Hoppet finns i att människor till slut skall resa sig, räta på ryggarna och sluta låt sig bedras, sluta låta sig köpas av kattguld.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
