Ska ni flytta? Ska ni köpa? Har ni råd med det? Okej, ni ska hyra. Är det ett förstahandskontrakt?! Nej, jag tänkte väl. Hur länge får ni bo där? Jag skulle verkligen vilja ha en trea sen när vi skaffar barn. Tänk om man hade varit ensamstående förälder, var skulle man bo då?

Ungefär så låter det. Och grejen med bostadskrisen är att den pågått så länge att den letat sig in i allt fler liv. 

Det är illa nog att låginkomsttagare och ensamstående har svårt att hitta en bostad – ett hem – men nu har krisen tillåtits breda ut sig över fler grupper. I grova drag kväver den såväl nutidstrygghet som framtidsdrömmar för alla som inte gjort ”bostadskarriär” (ett ord som inte borde finnas) eller ärvt pengar.

Och därför ska vi, tydligen, låta folk flytta mellan dyra andrahandslägenheter i all evighet.

Jag ser framför allt två stora hinder på vägen till en sundare bostadssituation. Det ena: att problemet har blivit så stort att ingen orkar ta i det. Det andra: att beslutsfattarna har själv gynnats av politiken som tagit oss hit och är rädda för att drabbas när systemet omvandlas. 

Och därför ska vi, tydligen, låta folk flytta mellan dyra andrahandslägenheter i all evighet.

Hur länge har vi som är 30-någonting haft bostäder som vårt vanligaste middagsämne? Hur många rapporter har vi fått om studenter som tvingas avstå studier på grund av bristen på lägenheter? Hur många gånger har vi läst om människor som blivit blåsta, bott i misär eller tagit blancolån för att ha någonstans att bo? 

Sverige är inte ett fattigt land. Men det är ett land där fördelningen av resurser är mer ojämn än mitt humör, och då är det illa. Och någon med mer ekonomiska färdigheter än jag – jag är hundra procent säker på att det finns sådana i regeringen och att det har funnits i tidigare regeringar – borde ha kunnat räkna ut att vi skulle hamna här.

Det är inte konstigt att priserna på bostäder skjuter i höjden när räntan under flera år är minimal, till och med mindre än noll och samtidigt som amorteringskrav saknas. Det är inte konstigt att bostadskön växer när hyresrätter omvandlas till bostadsrätter och därmed sugs in i tornadon som är vår bostadsmarknad.

Och det är sannerligen inte konstigt att statens kostnad för ränteavdraget ökat lavinartat sedan räntorna steg, eftersom ingen brydde sig om att behovspröva avdraget eller sätta ett tak på det när räntan var låg. Men det är konstigt att vi lät det gå så här långt.

Hur mår människor av att behöva hoppa runt mellan lägenheter och vid varje flytt behöva byta mataffär, vårdcentral, postombud?

Jag tycker att vipratar för lite om de sociala och vardagliga aspekterna av bostadskrisen. Om hur den delar upp människor i olika lag: de som har en bostadsrätt och därmed kan andas ut, och de som hela tiden måste leta efter en lägenhet och därmed aldrig kan rota sig. 

Om vad det gör med folks vilja, eller möjligheter, att skaffa barn – och hur barnen, i sin tur, påverkas av den konstanta oron över bostadssituationen. Om hur det påverkar måendet: hur mår människor av att behöva hoppa runt mellan lägenheter och vid varje flytt behöva byta mataffär, vårdcentral, postombud?

Det är inte för mycket begärt att människor, oavsett inkomst och bakgrund, kan skaffa en trygg bostad. Men kötiden för att få en hyresrätt är lång (i huvudstaden är snittiden 9 år). För att köpa en etta krävs ofta flera hundra tusen i kontantinsats. Hur ska låginkomsttagare, ensamstående föräldrar och studenter lösa det? 

Nej, de kan inte lösa det och de ska inte lösa det. Det ska politiken göra. Jag menar att det finns två avgörande steg vi måste ta nu. Ett: statliga investeringar i billiga hyresrätter. Två: ett utfasat, eller åtminstone reformerat, ränteavdrag: behovsprövat, eller med en övre gräns.

Vi kan inte låta ännu en generation växa upp med konstant bostadsångest. Sverige måste vara bättre än så.