Få saker har fått mig att känna mig lika svensk som att äga en bil i sommarsverige. Det har blivit hemester, dagsturer i hemlänet, korv på Biltema och tusen svordomar över räkningar från verkstaden där män på bred östgötska pratat med oss som om vi hade en aning om hur en plåtlåda på fyra hjul egentligen fungerar.
I veckan kom så en av de minst angenäma bockarna i bilägarlistan. Jag är fortfarande småskakig.
På vägen mellan Katrineholm och Norrköping pågår vägarbeten. Knappast unikt. Vägnätet liksom järnvägsnätet är eftersatt i Sverige och just den här sommaren verkar varenda riksväg genomgå någon form av desperat renovering.
Vanligtvis är det väl skyltat. Hastigheten ska sänkas och rekommenderas att sänkas ännu mer i god tid före bygglastbilarna väller ut över vägen och arbetarna står i mittfåran. Köbildning kring vägarbeten är ett tecken på säkerhet.
Denna gång var skyltningen inte där. I 100 kilometer i timmen susade vi mot vad vi i sista sekund såg var en varselväst. Tio meter framför honom en varningskon, innan dess: ingenting.
På håret slapp vi undan att bli en del av statistiken över arbetsplatsolyckor i Sverige. Enligt Trafikverket miste 74 personer sina liv i samband med vägarbeten under den knappa tjugoårsperioden mellan 2003-2021. Över 5 600 trafikolyckor med personskador skedde under samma period, enbart kopplade till pågående vägarbeten.
Trafikverkets siffror räknar in både vägarbetare och trafikanter. Lyckligtvis är 74 procent av skadorna lindriga. Förutom för vägarbetarna själva är vägarbetena farligast för cyklister. En majoritet av trafikantskadorna har drabbat dem, i regel på kommunala vägar.
Sänkt hastighet är a och o vid vägarbeten, hur bråttom man än har, men om skyltningen är bristfällig är det svårt att göra det i tid. Exakt vad som hände på riksväg 55 vet jag inte. Kanske var en underleverantör tidspressad, kanske tyckte arbetarna själva att vägen var relativt lugn och arbetet snabbt avklarat så att man valde att slappa.
Det hela illustrerar vilket myller av parametrar som styr säkerheten på en arbetsplats. Det är en kombination av ansvarstagande arbetsgivare, alerta fackförbund, strikta arbetsledare och grundläggande arbetsmiljöutbildningar för både anställda och chefer som skapar säkra arbetsmiljöer.
Sverige är på väg åt fel håll på samtliga områden. När byggarbeten ska genomföras pressas priserna genom långa entreprenörskedjor. Det enda man egentligen kan tjäna pengar på är att skära ned på arbetsmiljöarbetet och på arbetarnas villkor och löner. Trötta, stressade arbetare med sämre skydd och utbildning blir resultatet.
För fackförbunden är det svårt att organisera tillfällig utländsk arbetskraft och än svårare när folk knappt vet vem som är ansvarig arbetsgivare under huvudentreprenören.
Sverigedemokraterna vill via regeringen försämra skyddsombudens kopplingar till fackförbunden och byta ut fackets regionala skyddsombud till statliga inspektörer på ett redan underfinansierat Arbetsmiljöverk. Det bådar illa för samtliga svenska arbetsplatser.
Förra året blev ett svart år i antalet dödsolyckor på arbetet. Sverige slog rekord. Hittills i år har 22 personer mist livet. Långt många fler är skadade för evigt. I trafiken rör säkerhetsfrågan både de anställda och oss på vägarna, från transportsektorn till barnfamiljen på väg till glass och bad.
Själv ringde jag Trafikverkets akutlinje efter vår inbromsning och skällde om skyltar. Kalla mig arbetsmiljö-Karen. En helt ny typ av rattilska som bilägandet fört med sig.
