Hur började egentligen covid-19-pandemin? Journalisterna Henrik Ennart och Gunilla von Hall har just utkommit med boken ”Virusvarning – om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism” (Bookmark förlag), där de söker svaret på frågan och diskuterar vad vi måste göra för att förhindra nästa potentiella pandemi. 

En del forskare anser att det pandemiska viruset på ett naturligt sätt har hoppat över från djur till människor. Andra menar att det lika gärna kan ha börjat med att insamlade virus läckte ut från ett laboratorium genom att forskare smittats (tidigt avfärdat som en konspirationsteori, men nu åter något som Världshälsoorganisationen undersöker). Troligtvis kommer frågan om hur pandemin uppstod aldrig att få ett helt säkert svar. 

Däremot finns lärdomar att dra. Nästa pandemi kan uppstå både på ett naturligt sätt och genom att virus läcker ut från ett forskningslaboratorium. Riskerna har i båda fallen, konstaterar författarna av ”Virusvarning”, aldrig varit större än idag. Vår beredskap är låg och behöver öka på alla fronter samtidigt.

Enligt FN:s miljöprogram påverkar mänsklighetens aktiviteter nu 75 procent av jordens yta och inkräktar alltmer på naturen. Exploateringen av naturliga miljöer genom skogsskövling, gruvdrift och stadsbebyggelse driver vilda djur i allt närmare kontakt med människan. Det betyder att vi plötsligt står inför vilda djur och arter med virus som vi aldrig tidigare har utsatts för. Samtidigt växer världens befolkning och beräknas år 2100 vara uppe i nästan elva miljarder. Redan idag lever drygt 55 procent av jordens befolkning i städer, och den andelen beräknas öka till 68 procent fram till 2050, vilket gör behovet av livsmedelsförsörjning skriande. Det kan leda till att industriell djuruppfödning och storskaliga jordbruk ökar – båda anses vara stora riskfaktorer för ytterligare en pandemi. Experter hävdar att en av de största epidemiologiska riskfaktorerna är just den konventionella uppfödningen av djur. Särskilt farliga anses så kallade djurfabriker vara, där tusentals djur föds upp för att ätas. Trängseln och stora genetiska likheter hos djuren i anläggningarna gör det till ideala miljöer för snabb spridning av virus. 

Lägg till detta den växande antibiotikaresistensen till följd av den omfattande antibiotikaanvändningen i djurfabriker – som anses vara ett av de största hoten mot folkhälsan i världen. Enligt en brittisk utredning kommer 300 miljoner människor i världen att ha dött i förtid på grund av antibiotikaresistens år 2050.

Parallellt med denna utveckling gör förlusten av biologisk mångfald att virus kan florera friare. När människor hugger ner skogar och bebygger allt mer av naturen ökar risken för pandemier. Vissa arter försvinner medan de som tenderar att överleva – råttor och fladdermöss – är mer mottagliga för potentiellt farliga patogener som sedan kan hoppa över till människor. Klimatförändringarnas översvämningar, torka, tropiska stormar och ihållande regnperioder skapar ytterligare obalans i naturen.

Inget av det jag skriver är okänt. Forskarna vet. Politikerna vet. I förra veckan släppte FN:s klimatpanel IPCC ännu en rapport som i kraftfulla ordalag varnar för att för lite görs.

Låt oss titta på fakta. 1. Världens länders åtaganden enligt Parisavtalet är otillräckliga. 2. Inget land lever ännu upp till sina åtaganden i Parisavtalet.

Vi vet vad som behöver göras. Stoppa de fossila bränslena, ställa om till sol/vind, förändra jordbruket och stoppa skogsskövlingen. Och det är nu det gäller! 

I förra veckan besökte jag Klimatriksdagen i Stockholm och fylldes av upplyftande energi när oerhört många människor och organisationer samlades under samma tak för att lägga kraft bakom kraven på en akut grön omställning. Vi är många. Vi är starka. Och vi måste vinna den här striden.