Jag har kontakt med ekomjölkbonden Anna Samuelsson som ETC besökte tidigare i år. Hon säger att prissänkningen tyvärr var väntad, men icke desto mindre jobbig. Fram tills nu har Arla kunnat matcha de ökande kostnaderna ut till bönderna med höjningar på priset för mjölken under 2022 med nivåer som lantbrukarna aldrig tidigare varit med om. Dessutom har lantbruken fått krisstöd.
Men vad händer framåt? Anna Samuelsson är orolig över lönsamheten 2023 och hon är inte ensam. Oro och låg framtidstro syns hos många lantbrukare i LRFs grönt näringslivsindex från december 2022.
Anna Samuelsson efterlyser politik, en ordentlig satsning på en livsmedelsstrategi där vi som samhälle satsar på maten gemensamt. Hon skriver till mig: ”För hur många konsumenter har möjlighet att prioritera schysst, dyrare mat när man sänkt värmen för att klara elräkningen? Och för den som har mer pengar – väljer den bort sin skid- eller badsemester för köpa eko-ost? Funderar jag…”
Det är lätt att förstå hennes – och andra lantbrukares – oro.
Det har snart gått ett år sedan Putins vidriga invasion av Ukraina. Det ledde till en krismedvetenhet, människor oroades – även för matförsörjningen. Prepping i de egna skafferierna blev självklart. Men vart tog den tanken vägen? Hur mycket pratar vi idag om tillgång till mat? Samtidigt som energipriser och självförsörjningsgraden på energi diskuterats som sällan tidigare i termer av energikris, bör vi fråga oss om vi dessutom står inför en matkris.
Efter att 2023 års skördar är bärgade finns en uppenbar risk för matbrist i världen, som ett resultat av krig och sanktioner. Först under 2023 och 2024 kommer minskad livsmedelsexport från Ryssland och Ukraina att märkas på allvar. Det behöver vi förbereda oss på – långt utöver att ha ett par extra paket havregryn i de egna köksskåpen.
Edvard Hollertz konstaterar i en ledare i ATL att i osäkra tider med höga priser på el, gödsel och drivmedel, väljer dessutom många gårdar att inte bruka sina sämre och mer avlägsna marker. Det är för riskfyllt ekonomiskt. Fattar alla gårdar i Sverige och Europa samma beslut blir det enorma produktionsbortfall.
Hur många lantbrukare håller ut? Och om allt fler lägger ner – varifrån kommer då maten?
Vi har målat in oss i ett hörn av fossila och kemiska insatsvaror, som det kommer ta ett tag att fasa ut. Sandra Lambom, sakkunnig i frågor om mat och jordbruk på Greenpeace uttalade när jag tidigare i år intervjuade henne om den nuvarande svenska livsmedelsstrategin, att den är otillräcklig: ”Vad som behövs, och samtidigt totalt saknas, är en ordentlig satsning på ett långsiktigt hållbart jordbruk.”
Vi behöver också lyfta blicken och konstatera att 70 procent av det som Sveriges lantbruk producerar är djurfoder. Hur rimligt är det? För om samma lantbruk istället producerade mat för människor, skulle de utan problem generera mat så att det räcker och blir över till den svenska befolkningen. Och är inte tillgång till närodlad mat något av det viktigaste i krisberedskapen? Vi kan ju inte äta el.
De svenska lantbruk som idag utarmar miljö, jordar och biologisk mångfald behöver få förutsättningar att ställa om till en matproduktion som inte utarmar naturen. För vi vet ju att det är möjligt. Vi ser lantbruk som bygger matjord och ser till att alla djur i livsmedelsystemet är integrerade i jordbruket, så att näringscykler sluts. Men de är för få.
Krisberedskap handlar i allra högsta grad om att se till att vi säkrar maten, både här-och-nu och för framtida generationer. Och den handlar också om att göra det på ett sätt som innebär en hälsosam planet.
Debatten om självförsörjning av mat kan inte vänta, den måste upp på bordet nu! För annars riskerar vi, på riktigt, en matkris. •
