Människor som får eller tar sig makt förvandlas ofta till oberäkneliga missbrukare eller psykopater: Vladimir Putin i Ryssland (folkvald), Recep Tayyip Erdogan i Turkiet (folkvald), Muhammed Mursi i Egypten (folkvald), Viktor Janukovytj i Ukraina (folkvald). För att inte tala om Egyptens Hosni Mubarak, Libyens Muammar al-Gaddafi, Iraks Saddam Hussein, Tunisiens Ben Ali, Syriens Bashar al-Assad, ingen av dem legitimt folkvalda, numera avsatta, med undantag för al-Assad och i två fall avrättade – men vi bävar alla för vad som ska komma eller redan kommit istället: valda av folket, valda genom valfusk eller genom våldsutövning? Och det finns oändligt många fler missbrukare av makt: vad sägs om Saudiarabien? Vissa ledare tål delegerad makt. Andra, som antagligen borde få diagnoser, förvandlas till missbrukare och ägnar, som till exempel Erdogan i Turkiet eller Putin i Ryssland sin kraft åt att öka sin egen makt; i likhet med icke-valda diktatorer är de övertygade om att bara de kan styra landet. Kanske ska ingen ges så mycket makt? Kanske är makt en drog, farligare än heroin? Och en sjukdom, som bryter ut först när ämbetet är nått?
Ännu råder ett slags konsensus här på jorden om att några ska ha makten, folkvalda eller inkuppade; att maktutövandet ovanifrån är det som får världen att snurra och ”utvecklas”. Men vem har sagt att det alltid måste vara så? Ju mer människor lär sig och inser, desto destruktivare framstår maktsystemet. Demokratin, som den i dag är utformad, skyddar inte alls mot korruption. Med hjälp av intensiv propaganda gör folk allt oftare uppror också mot valda regeringar: Venezuela, Thailand, Egypten och så vidare. Och då är det viktigare att erövra medieutbudet än parlamentet. Någonting är allvarligt fel.
Högerns favorit är Thomas Hobbes, tänkare på 1600-talet. I naturtillståndet, skriver Hobbes, blir hela livet ett allas krig mot alla. För att undvika ett sådant tillstånd är det nödvändigt att skapa en statsmakt, en envåldshärskare, vars funktion är att skydda människorna. I sitt livsverk Leviathan skildrar han detaljerat hur skydd mot krig, stöld, dödande etcetera skall upprätthållas genom ett socialt kontrakt, där medborgarna ger makt åt staten (statsöverhuvudet) för att i gengäld kunna påräkna beskydd.
Men vi lever inte längre i något naturtillstånd. Ofta är ”vanliga, hyggliga, upplysta människor” mycket visare än de makthavare, som smittats av maktsjukdomen men ändå sätts att styra. Lasse Berg-människor (den underbara författaren som ser till människans ljusa sidor) kan varje dag visa på framsteg; mindre våld, mer rättvisa, mer kärleksfullhet, mer tolerans mot avvikare från ”det normala”, en Detroit-uppfinningsrikedom som saknar motstycke och så vidare. Idag finns det förmodligen fler människor än någonsin som är häpnadsväckande hyggliga, uppfinningsrika och toleranta, med synliga undantag, förstås. Men det får vi sällan veta. Makten vill ha oss till Hobbes-människor, som dödar varann, är giriga, maktspelar, stjäl och förstör, allt för egen vinning.
Så beskrivs vi dygnet runt i media, i nyheter som mal dygnet runt och i ofattbara mängder teveserier och böcker om brott; endast människans mörka sidor och handlingar är nyheter och huvudämne för underhållning, varvat med tävlingar, som för in allas krig mot alla i tevevardagen, levandets spegel.
Vad jag ser i varje-dags-livet är att människor sällan är sådana; men att maktöverbyggnaden och makthavarna och medierna vill hålla kvar Hobbes-bilden av människan – hur ska de annars legitimera sin makt? Att det i själva verket är makten som idag är Hobbeskarikatyrer, som bedriver dessa spel.
Vi lever ännu under utslitna sanningar: ”Bara livets fasor säljer.” Eller Churchills idé om att demokratin är otymplig, men det bästa vi någonsin kommit på. Absolut, men nu är det dags att utveckla demokratin, kanske rent av befria den från maktöverbyggnaden.
Det finns tankar om att den nya tekniken kan göra både karriärpolitiker och enskilda makthavare onödiga. Att världens folk ”anställer” skickliga byråkrater, som kan avsättas, i världsomspännande omröstningar. Att varor som vi behöver för livets nödtorft och glädje inte längre behöver ägas av Ägare och vd:ar, som berikar sig själva bortom varje gräns, utan kan styras av folken själva, på helt nya sätt, med stor hänsyn tagen till planetens överlevnad. Att berättelsen om världen inte längre ska ägas av gigantiska mediekonglomerat, finansierade av reklam och propaganda och imiterade av public service.
Det kan låta som science fiction; men det mesta jag upplevt i mitt liv lät från början som science fiction; det första jag minns är transistorradion, en radio utan sladdar? Sedan ”radio som visar bilder”, det trodde jag som 6-åring inte på, sen kom teven, Sovjetunionens sammanbrott, rymdfärder, kvinnors frigörelse, internet!
Jag är en som inte tror på människans obotliga ensamhet utan ser denna ”sanning” som propaganda. Tillsammans har vi orsakat katastrofer; men framför allt har vi åstadkommit helt otroliga idéer om hur livet kan levas och genomfört dem. Eftersom makten har makten inympar den dagligen i oss att vi inte kan leva utan maktutövning från ovan. Det tror jag att vi kan, det tror jag är framtiden.
