I söndags sände SVT den första av fyra delar i dokumentärserien Fosterland. Nästa avsnitt sänds på söndag, men båda de första delarna finns redan på SVT Play. I serien skildrar journalisten Fredrik Önnevall hur nationalismen åter har tagit plats i Europa och vad det innebär för de människor som nationalismen inte ger utrymme för.
Det är en oerhört intressant men också nedslående bild som målas upp när vi får möta representanter från flera av de europeiska partier som har sprungit ur nynazismen – franska Front National, grekiska Gyllene Gryning, och en sverigedemokrat som guidar tittaren runt i Malmö och berättar hur otrygg hon känner sig på Möllevången. Tyngst är programmet när vi får möta de människor som har tvingats på flykt genom Europa.
I första avsnittet berättar en syrisk flykting som har kommit till Grekland varför han vill vidare till Sverige. Det sägs vara det bästa landet. Han har hört att människor är vänliga där och behandlar flyktingar väl. Det finns ingen rasism, säger han. Där brister det för mig och jag börjar gråta framför tv:n. Det gör jag inte ofta, men besvikelsen tar över när jag hör hur en man från ett land 300 mil bort har tagit del av den krackelerade självbild vi i Sverige har klamrat oss fast vid alltför länge, trots att den aldrig har varit sann, och mindre nu än på länge.
Tänk om han visste att han kommer att mötas av en omfattande strukturell rasism som stänger honom ute från majoritetssamhället. Tänk om han visste hur debatten i Sverige utmålar den syriska majoritetsreligionen islam som syndabock för det mesta och hur detta sipprar ner till gräsrötter som tänder eld på muslimska böneplatser. Tänk om han kände till alla de fall där samhällen har satt stopp för flyktingboenden av så småaktiga skäl som att skydda sina villapriser.
Mannens resa mot Sverige får mig att tänka på den debatt om tacksamhet som ägde rum för ett par veckor sedan efter den så kallade bussprotesten. En samling flyktingar som hade transporterats med buss från Malmö till Östersund vägrade först att lämna bussen i protest mot den bristfälliga information de hade fått. Röster höjdes bland både nättroll och ledarskribenter om att de borde vara tacksamma för att de har fått komma till Sverige. Men idén om tacksamhet skaver och berättelsen om mannen i SVT-serien påminner om varför.
Han flyr därför att han har deserterat från den syriska armén. I tre år fick han gömma sig efter att ha vägrat att beskjuta den civila befolkningen. Därefter lyckades han ta sig ur landet och tvingades att riskera livet på öppna hav och på lastbilsflak för att ta sig upp genom Europa.
Vem är jag att kräva tacksamhet av honom? Han är en hjälte som har tvingats på flykt, och en kämpe som trotsar alla odds för att komma hit. Allt jag har gjort för att befinna mig på den godtyckligt avgränsade landareal som vi som bor här har valt att kalla Sverige, är att födas här, utan en tillstymmelse av egen insats. Varför ska någon som riskerar sitt liv i hopp om att hitta ett bättre någon annanstans behöva visa tacksamhet över att ha lyckats gentemot andra som inte ens har behövt anstränga sig?
Men så ur led är migrationsdebatten. De ultranationalistiska partiernas intåg på den politiska kartan har förskjutit diskussionen så långt åt höger att vi har börjat att rikta alla våra kritiska frågor nedåt i stället för uppåt. Det är i dag mer accepterat att kräva tacksamhet för att släppa någon över gränsen, än att ifrågasätta den konstruktion som gränsen utgör till att börja med. Det är hög tid att skifta debatten till att handla om hur absurt det egentligen är med gränser.
