Regeringen presenterar nu en plan för att öka individens möjlighet att aktivt delta i samhället. Det låter ju strålande! Ska de uppmuntra befolkningen att delta i demonstrationer? Storsatsa på studieförbund, replokaler och miljöorganisationer? 

Nej, det är förstås inte det man pratar om. Det handlar om något helt annat: uttrycket om aktivt deltagande i samhället är saxat ur migrationsminister Johan Forssells (M) presentation i samband med att regeringen tog emot utredningen ”Skärpta krav för svenskt medborgarskap”.

Forssell menar alltså att de höjda kraven syftar till mer aktivt deltagande i samhället. Ironiskt nog föreslås en förlängd vistelsetid i Sverige innan man kan bli svensk medborgare. Det vill säga: längre tid innan man kan rösta i val – ett ganska grundläggande sätt att delta i samhället.

Och vi vet sedan tidigare att regeringen inte vill ha verkligt aktiva medborgare – snarare följsamma sådana. Ebba Busch har konsekvent försökt sätta likhetstecken mellan sina värderingar och ”svenska värderingar” – om så är fallet är jag inte särskilt svensk – och varit tydlig med sitt missnöje när det bjudits på motstånd. 

M, L och KD har blivit så färgade av SD att de närmast är SD. De pratar samma språk, deras världsbild är en och samma. Och i den verkligheten spelar fakta en mycket liten roll. Man agerar utifrån ideologisk övertygelse, mot målet om ett Sverige stöpt i en nationalistisk mall.

Det de bestämt sig för kommer förr eller senare bli verklighet – vad forskare, remissinstanser och utredare säger spelar inte så stor roll. Vi har sett det förut och vi kommer att få se det igen. Återvandringsbidraget är ett exempel: utredaren avrådde från ett kraftigt höjt bidrag, men Tidöpartierna införde det ändå. 

Den här utredningen går delvis på regeringens linje, men inte i frågan om en ceremoni där nya medborgare förklarar sin lojalitet gentemot Sverige. Det framhålls att en medborgarskapsceremoni skulle kunna uppfattas som en plikt, vilket konstaterats i flera rapporter. 

Det hindrar dock inte SD, som kommer att kämpa för sin ceremoni. ”Man ska förklara sin lojalitet till nationen”, sa Jimmie Åkesson i Riks tidigare i år. Jag behöver knappast påpeka vilken tid, eller vilken ideologi, uttalandet påminner om.

Tidöregeringens verkliga syfte är förstås inte förbättrad integration eller mer ”aktivt deltagande i samhället”. Forskningen – som Tidöpartierna inte kommer att bry sig om – ger inget stöd för att förlängd vistelsetid leder till bättre integration: 

”[Det] saknas forskning som tyder på att krav på längre hemvisttid för förvärv av medborgarskap har en positiv effekt på integrationen”. 

Så: varför gör man allt det här? 

Det är inte för att man vill hjälpa människor på flykt – regeringen har tydligt visat att man vill minimera antalet ”dåliga” invandrare – och det är uppenbarligen inte för att de som kommer hit snabbare och enklare ska integreras. 

Det handlar om att försvåra, inte om att förenkla. Om att stänga dörrar, inte om att öppna dem. För att komma i mål med sin plan om att göra Sverige svenskt – på SD:vis, alltså – tvingas man krångla sig runt saker som internationella konventioner och utredare som hänvisar till forskning. 

Regeringen balanserar på gränsen: onda, men inte olagliga (och lagar som är i vägen kan man ju alltid ändra). Och minst lika obehaglig är den förskjutning som det här innebär: att vänster blir mitten och mitten blir höger. Att partierna tävlar om vem som kan orsaka mest lidande. 

Eller, så här: att vår politik om människor inte längre handlar om just människor.