Vi för en begreppsdiskussion samtidigt som 30-talet knackar på dörren.

I stället borde man bemöta SD:s påståenden om ”massinvandringen”. Länge har man från vänsterhåll haft en beröringsskräck vad gäller SD:s rasistiska problemformuleringar, man har med rätta hävdat att om man går in i debatten så går man även med på SD:s problemformulering.         

Problemet nu är att SD redan äger problemformuleringen om så kallad ”massinvandring”.  Att ”invandrarna är för många” och att ”vi” inte kan ta hand om ”dem”, är en uppfattning som redan är etablerad. Det är ett missnöje som SD har fångat upp, och som gör att de får ett ökat stöd så länge som de kan ge sken av att inget annat parti vill ta i frågan. 

I stället för att kalla SD för rasister bör de bemötas i sak, det är så man når deras väljares förnuft
i stället för att spä på deras frustration genom att gång på gång ge partiet chansen att utmåla sig själva som martyrer ”som säger sanningen”. 

SD lockar också väljare med en folkhemsvision och en nationell gemenskap. Det bör vi också göra. Men vårt alternativa folkhem måste inkludera alla svenskar och – till skillnad från SD:s – ha jämlikhet i fokus. 

Vi lever i en orolig tid och denna oro fångas upp av SD. I Stockholm har vi haft en del uppmärksammade fall med muslimska kvinnor som blir trakasserade i tunnelbanan, och judiska män som blir utsatta, utan att någon ingriper.  

Båda de muslimska kvinnorna och de judiska männen fick höra att Hitler borde komma tillbaka. I sin bok ”Vi från Jedwabne” avslöjar Anna Bikont att massakern på judar i Polen på 40-talet begicks av judarnas egna grannar, inte av de tyska nazisterna som det länge påstods. 

Det är vårt ansvar att inte avfärda SD med hjälp av ettikeringsdebatten samtidigt som deras uppfattningar, oemotsagt, brer ut sig allt mer bland människor.

Jag tror att vi alla kan längta till en idé om en svunnen tid som var lite tryggare, lite bättre, där medmänskligheten var starkare – det är just den visionen som politikerna måste bygga upp. Det är nu det gäller.