Under veckan som gått har bojkotten mot bland andra Ica, Coop och Hemköp fått matjättarna att skaka. Flera av dem har försökt framställa sig själva som små enskilda handlare, helt utan att svara på varifrån deras markant ökade vinstmarginaler kommer ifrån.
Miljarderna ljuger helt enkelt inte. Matpriserna har förvisso ökat på grund av klimatförändringar och krig, men trots detta har matgiganterna bara blivit fetare samtidigt som kunderna tvingats betala mer. Förra året gick ICA i vinst med en miljard kronor, 25 procent mer än året innan, detta efter krig och efter felslagna skördar.
Huruvida bojkotten kommer att leda till sänkta matpriser vet vi inte än, men oavsett hur det går kommer pensionärer och andra med tunna plånböcker inte få andas ut. I sommar höjs nämligen priset på de varor som många av oss är mest beroende av: medicin.
Regeringen har valt att gå emot flera remissinstanser och höjer från och med i juli högkostnadsskyddet. Tidigare har en patient betalat max 2 900 kronor för receptbelagda mediciner under ett år. Den nya summan är en höjning med 30 procent – till 3 800 kronor.
Läkemedelsmarknaden är i skrivande stund en djungel. Allt fler läkemedel saknas på de svenska apotekshyllorna och en delförklaring är att Sverige hittills varit skickliga på att pressa ned priserna. Det är i teorin bra för både patienten och staten, men så länge läkemedelsmarknaden är global innebär det i praktiken att flera läkemedelsjättar valt att lämna Sverige som marknad.
Industrin är dessutom slimmad och specialiserad. Vissa läkemedel eller delkomponenter tillverkas på bara enda fabrik i världen. Om något händer i tillverkningsledet – som att en underleverantör går i konkurs eller en jordbävning sväljer hela faciliteten – kan det påverka tillgången på medicin i flera månader.
Den svenska prispressen är också regeringens främsta argument för att nu höja priserna för patienter. De ser inte att prisökningen kan hindras utan att riskera att fler preparat försvinner från svenska apotek.
Det är naturligtvis trams, då samma regering kan sänka skatten för rika hellre än att låta högkostnadsskyddet vara. Däremot går det absolut att tala om en global läkemedelskris. Till skillnad från maten är det något vi inte kan bojkotta oss från, men i likhet med matjättarna vill globala läkemedelsföretag också framställa sig som små aktörer med små marginaler.
Även detta är lögn. Faktum är att det enligt en studie inte finns ett enda amerikanskt preparat från de senaste tio åren som inte delfinansierats med skattemedel. Trots detta är medicin ännu dyrare i USA än i Sverige. Patienter betalar alltså multum för medicin som de redan har finansierat via skatten. Allt för att läkemedelsföretagen ska bli rikare. Liknande system, om än inte fullt lika flagranta, finns i Europa.
Här behövs långsiktiga politiska initiativ och en regering som ser poängen med att Europa har tillgång och tillverkning av både vår egen mat och våra egna läkemedel – detta utan att skattemedel ständigt översätts till ökade vinster för aktiebolag.
Diskussionen lyftes redan under pandemin i fråga om ett nordiskt samarbete kring vaccinproduktion efter att Frankrike under en tid beslöt sig för att behålla allt fransktillverkat coronavaccin inom landet.
Då avskrevs tanken som planekonomiskt flum. Pandemin skulle ju gå över och världen skulle stabiliseras. Fem år senare står vi här med krig och Trumptullar och ett handfallet Europa.
Nu behöver vi en politik som slutar föra över alla kostnader från företagen till medborgarna. Låt oss kalla det för de tre M:ens väg: mat, medicin och mobilisering.
