För i grunden handlar all befrielsekamp, alla förbättringar vi slåss för vad gäller mänskliga rättigheter, om att befria individer. 

Det är inte paroller eller symboler eller vackra meningar i program som betyder något, det är bara om de faktiskt gör livet friare för alla som vi har kommit någonstans. Om de ger individer hopp och mod.

Den största och fredligaste befrielserörelsen i världen, kvinnokampen, slåss nu i exempelvis Iran för individernas rätt till sin egen identitet, i kamp mot mullor och andra manliga förtryckare.

Den globala gayrörelsen har befriat miljoner män och kvinnor ur det sexuella förtrycket. Homofobin som makten länge odlade är tillbakapressad. Men än idag måste den återkommande slå tillbaka de reaktionära krafterna som försöker minska individerna rättigheter. Att de italienska fascisterna börjat med att ta ifrån lesbiska rätten till att bilda familj är ingen slump. 

Historien lär oss ju att mäta friheten utifrån hur samhället behandlar de mest förtryckta, de som behöver stöd. Och det är därför fascister alltid angriper små grupper först, det är genom att stoppa friheten för dem man begränsar och börjar kontrollera samhället för alla andra.

Ger vi efter för deras angrepp på de mänskliga rättigheterna – för det är det detta handlar om – då blir nästa angrepp bara än värre.

De som hatar blir aldrig nöjda.

Den lilla transrörelsen är inte liten, för det handlar om principer och individers frihet. Situationen är dubbelbottnad, å ena sidan kan jag berätta om att folks reaktioner, människors möte med trans är mycket öppnare och positivare jämfört med hur det var för 40 år sedan. Vi har gjort världen lite bättre.

Å andra sidan pågår hat och hot och nyreaktionär lobbying mot själva transgruppen och transrörelserna, unga som bara ber om hjälp i en känslig period av livet, möts av hån.

Varför?

För att vi som är vuxna och aktiva i alla olika rörelser i samhället, faktiskt låter det ske.

Vi suckar när de värsta dumheterna från en alltmer försvagad höger levereras som nya eftergifter åt de bruna, men de här angreppen försvinner inte av sig själv. Och tystnaden från de som borde agera minskar faktiskt friheten för alla.

Jag berättar i en kort film på utställningen som startar på söndag (Kulturhuset, Stockholm) om hur jag själv i 20 år sett angrepp mot trans växa men att jag själv fegat och inte orkat ta striden.

Hån och hat och okunskap påverkar även mig.

Men nu är det nog.

Jag kan inte backa för då backar jag på min frihet, på de mänskliga rättigheterna och på allas rätt att välja sina liv.

Vi kan inte backa.

Det behövs en allians av folkrörelser, S, V, MP, C och gärna några av de kvarvarande liberalerna som idag aldrig hörs. Sverige är idag landet som backar medan friheten istället växer i grannländer. 

Ta fram förslag om ett tredje kön. Det är inte komplicerat och inget statistiskt problem. 

Genomför den nya transrättighetslagen som ger alla möjlighet att juridiskt byta kön baserad på egen vilja, inget annat.

Och försvara trans rätt till vård om de söker den.

Sverige har redan en lag som förbjuder diskriminering av trans. Förstärk den, lyssna inte på transfobiska myter, våga utmana fördomar precis som vi utmanade homofobin inom arbetarrörelse och vänster och ännu tidigare de reaktionära gubbarnas desperata motstånd mot kvinnors lika rättigheter.

I årtionden har vi mött samma fördomar, samma förakt, samma begränsning av friheten i rädsla för att några skulle förlora lite egen inbillad makt och kanske rentav möta krav på att man måste ändra sig själv också.

Privat måste vi alla sluta vara tysta när fördomar och hö-hö-ande sprids på jobbet, i vardagen, i hemmet.

Okunskap är ingen rättighet och ingen ursäkt.

Tvåkönssamhällets begränsande individuella fängelser är självklart okej om det är ett eget fritt val. Men inte om någon kräver det och kallar det ”naturligt”.

Världen är nämligen queer och har alltid varit det.

Det mörka och fega bleknar bort. Och det är underbart att få leva i en frihetsklänning.

Själv tänkte jag använda den tid jag har framöver till att prata om befrielsen i den nya ekonomin, det räddade klimatet och i de befriade könen. Vi behöver inte höja några skatter, vi behöver inte uppfinna någon ny teknik, vi behöver inte vara rädda för den individuella frihet som vi faktiskt har. Jag vill då prata om den framtid vi kan skapa tillsammans. 

Det ska isåfall ske med utställning och turné tillsammans.

Om du eller en institution eller organisation i din stad vill veta mer så mejla.

Så vad är den största erfarenheten av detta projekt om friheten som segrar?

Kanske att jag redan nu kan säga att jag aldrig mött så mycket stöd, så mycket glädje, så mycket kärlek från okända som jag gjort i detta arbete.

Det mörka och fega bleknar bort.

Och det är underbart att få leva i en frihetsklänning.