Demokrati infördes i rasande fart i väst efter ryska revolutionen. De styrande och de storägande var rädda för kommunistiska revolutioner i sina egna länder och gick plötsligt med på att ge arbetare och kvinnor rösträtt. De föredrog demokrati framför socialistisk revolution, men det var en omvändelse under galgen. 

Så länge Sovjet fanns som reellt existerande hot och helvete för kapitalismen accepterade de reformer, välfärdsstater och strävan efter jämlikhet. Människorna i Sovjet och öststaterna fick lida för vår skull och framleva sina liv i ett varnande exempel som gynnade oss i demokratierna. 

Men i samma sekund som Sovjetimperiet störtade samman tog kapitalismen makten över politikerna och såg till att de började avreformera, avreglera och nedmontera välfärdsstaterna, återinföra klassklyftor och omfördela skattepengar från arbetslösa och sjuka till banksystemen och riskkapitalisters vinster i privatiserad omsorg och skolväsende; kanske allra värst i Sverige, som tidigare var ett paradexempel på strävan efter jämlikhet, men som nu, under alliansregeringen, förvandlats till sin motsats: en råkapitalistisk småstat, som gått längst i världen i skoningslös avreglering och privatisering. 

Det är ännu inte svenskarnas självbild; men den håller stegvis på att gå upp för dem/oss. Det märks allt tydligare att politikerna, inklusive Socialdemokraterna, underkastar sig storkapitalet istället för folket. Alliansen är klart och tydligt ute efter att underminera hela skattesystemet. I Sverige har vi varit bra på att betala skatt, så länge skatterna gick ut på att omfördela pengar så att alla skulle få ett hyggligare liv. När alliansregeringen istället sett till att skattepengar förvandlas till miljardvinster åt riskkapitalister eller understöd åt ett sjukt banksystem vacklar hela idén med solidaritet, vilket måste vara deras mening. Vem vill ge bort delar av sin inkomst till riskkapitalister?

Utmaningen vi står inför – utan att den berättas – är ju att vi i denna värld aldrig upplevt sann demokrati förutan ”fördelen” med ett hot från Sovjet eller hot om revolution som påtryckningsmedel, förrän de senaste 20 åren. Vad det lett till kan vi alla se med våra egna ögon; en kapitalistisk bärsärkagång – Wall Street-kraschen är bara förnamnet – och en avreglering av medkänsla, empati, solidaritet och rättvisa som livshållning. Dekreten kommer -uppifrån, inte från folkflertalet och påstås var den enda, möjliga vägen.

I 20 år bodde jag delar av året i italienska Schweiz, som jag inte vill rekommendera. Schweiz är alltför främlingsfientligt och egocentriskt, men där finns, som i alla länder, också underbara krafter. Skillnaden är att dessa genomhyggliga människor hela tiden tillåts komma till tals; de kan inte strypas av medier, som hos oss. Schweiz demokratiska system är storartat. De har en ständig samlingsregering, proportionell till antalet röster, som uppvägs av att folket med hjälp av 100 000 namnunderskrifter kan tvinga fram en folkomröstning i vilken fråga som helst. Svaren får bara bli ”ja” eller ”nej”. De genomhyggliga lyckas ofta få 100 000 namnunderskrifter för att få folket att rösta i omvälvande frågor, helt utan mediestyrning. Schweizarna röstar ofta nej till radikala förändringar; men det tror jag inte att människorna i Sverige skulle göra.

Detta slags demokrati skulle passa internetgenerationen bättre än något annat. Det enda som oroat mig är kapitalets enorma tillgång till pengar, reklam, media, propaganda och lobbyister; att de enkelt förvrider opinioner med hjälp av sina rikedomar.

Men häromdagen diskuterade jag frågan med en skärpt vän, som invände: ”Jaha, men då samlar vi in 100 000 namn för att rösta om ifall vi vill förbjuda lobbyister, riggade opinionsundersökningar varje vecka, förbjuda opinionsundersökningar veckorna före valen, om vi vill ha politisk reklam i tv, om vi vill veta vilka som finansierar de politiska partierna och så vidare.” I Schweiz är allt detta möjligt! Varför inte hos oss?

Som det är nu kommer människor i Sverige bara i kontakt med politiken genom medierna, 99 procent, vilket ger de dominerande borgerliga medierna en oslagbar makt över politiken; hur de väljer att vinkla frågorna. Låt oss ge makten över opinionen till oss själva! Jag är säker på att det lätt går att samla in 100 000 namnunderskrifter för att rösta om ovanstående frågor. Och eftersom jag framhärdar i att tro att människor är bättre än sitt rykte tror jag att resultaten av många folkomröstningar skulle ge etablerade politiker en chock. Folkstyre! De försöker varna oss och säga att otäcka opinioner kommer att dominera sådana folkomröstningar, medan många av oss istället tycker att otäckt kapital, klimathotsförnekare och en fasansfull finansvärld ockuperat och förvridit politikernas tankevärld och omdöme.

Folkomröstningar kanske inte är lösningen för att äntligen erövra demokratin, men de är utan tvekan ett steg på vägen.