Det där var inledningen på en artikel jag skrev i september förra året, strax före valet. Det känns som en evighet sedan. 

Jag anade att utfallet av blåbrun regeringsbildning skulle bli obehagligt, demokratiförstörande, men jag kunde faktiskt inte föreställa mig att utvecklingen skulle vara så drastisk, omvälvande, genomgripande.

Laserstyrd lagstiftning för att hitta exakt rätt i att sabotera största oppositionspartiets finansiering.

Konspirationstanken om att Sverige hålls gisslan av den värdeupplösta djupa staten.

Attacker mot medier, universitet, folkbildning, myndigheter, civilsamhället.

Sjuk fixering vid, och misstänkliggörandet av, transpersoner.

Den kompakta tystnaden från moderater, kristdemokrater och nästan också liberaler när Sverigedemokraterna etablerar myten om att en elit har sugit in migranter från Mellanöstern för att åstadkomma det så kallade folkutbytet.

Tidöavtalet som kvävande munkavle.

Jimmie Åkesson vet det, han tillhör etablissemanget men fortsätter driva regeringen framför sig, piskan viner som aldrig förut. En muslim blir aldrig svensk, säger han till Göteborgs-Posten. I samma intervju kommenterar han också att Richard Jomshof – ordförande i justitieutskottet – inte kan öppna munnen utan att det kommer ut genuint högerextrema larm om att säkra existensen av svenskheten som partiet aldrig lyckats definiera bortom att man avskyr alla som känns för främmande. 

”Det är sannolikt inte så att han menar samma sak som nazisterna gör när de pratar om folkutbyte. Han är inte nazist, så han menar säkert andra saker.”

Det citatet är häpnadsväckande.

Det visar var vi befinner oss.

Natascha Strobl berättar i sin bok om Österrike och USA. Men det kom att handla om Sverige, om Moderaternas och Kristdemokraterna som utförare av Sverigedemokraternas paranoida, repressiva agenda.

”Vi har extrema högern, vi vet vilket hot den utgör mot demokratin och vilka metoder den använder. Sedan kopieras extrema av de konservativa, som gör samma saker – men med ett annat resultat. För de har mer resurser, mer kraft. Hotet mot demokratin blir därför avsevärt mer påtagligt”, sa Natascha Strobl, hennes varning är direkt skakande idag, utifrån vad som hänt sedan i höstas:

”Om dessa partier vill arbeta tillsammans, och hittar gemensam mark, och samtliga använder kulturkrigets retorik, då är det ett hot. Partierna gör inte bara eftergifter till Sverigedemokraterna, utan det här kommer också direkt från dem själva.”

När jag återvänder till intervjun, upptäcker jag att hon och Daniel Suhonen – som vi precis har intervjuat – sjunger i harmonisk stämsång. Progressiv socialdemokratis Emmylou och Gram. 

Analyser som ger hopp. 

Även om det kommer från den mörkaste, mest hopplösa av platser.

Ett begrepp som Natascha Strobl använder är ”permanent ilska”, att vänsterkrafter blir reaktiva på grund av att radikaliserad konservatism är så sensationellt provocerande.

”Det är fullt naturligt att bli chockerad och arg, för detta är inte normalt. Men du kan inte vara arg för alltid. Du måste agera själv, det gäller att avslöja dem, att visa på mekanismerna bakom deras nya politik och kulturkriget som de bedriver. Som vänster kan du inte bara existera i relation till det här spelet de spelar”, sa hon.

”Varför existerar ett vänsteralternativ? För att verka för social jämlikhet. ­Försvara välfärden, utmana föreställningar: Hur rika ska folk få vara när vi samtidigt har många fattiga? Tryck på! Ge inte upp feminism och antirasism, för allt detta hänger ihop. 

Daniel Suhonentalarockså om kulturkriget som meningslöst, som uppslukande. Ja, du måste försvara humanitet. Men samtidigt:

”Det är ett slukhål. En väldigt stor del av vår offentlighet har sålt sin själ till djävulen för att få vara med i den dansen.”

Agera istället för att reagera. Stanna upp, se möjligheterna, att en unik chans är serverad för en vänster som kan formulera sig själv, som inte bara graviterar kring en nyhöger som är så oanständig att varje utspel slukar allt syre.

”Det är dags att höja tonläget”, säger Daniel Suhonen, socialdemokraten som vägrar ge upp om sitt tröga och förborgerligade parti.

”Nu får vi se till att man vågar utmana kapitalet. Det är vinsterna, inte lönerna, som driver på inflationen. Orimliga övervinster, avkastningskrav, vd-bonusar. Det är en girighet som tappat fotfästet totalt. Och nu har vi en borgerlig regering, ett jävla rövargäng, som är totalt tillbakablickande när det gäller klasspolitiken. De förstör miljöinvesteringar, hindrar utveckling, betalar ut hemliga elstöd och gagnar höginkomsttagare utan en spänn till fattiga, barnfamiljer och pensionärer. Det är upplagt för en vänsteroffensiv där vi ifrågasätter det som tagits för självklart i den svenska kapitalismen.”

Regeringens politik är kall, så kall. Den sprider frostbett omkring sig. Den förmedlar aldrig hopp. Aldrig! Den är – och det blir uppenbart om vi lyfter blicken från alla utspelens vedervärdighet – till sist dödsdömd.

”Med bra politik, lite propaganda och jävlar anamma så kan det här gå bra. Folk vill egentligen vara lyckliga och kära och ha sovmorgon. Man vill inte vara rädda och förakta folk, hata invandrare.”

Det låter enkelt när Daniel Suhonen agiterar.

Det kommer inte att vara enkelt, tyvärr, det kommer att ta tid och vara plågsamt och många människor kommer att kränkas och lida skada innan den sverigedemokratiskt dopade borgerligheten slutligen imploderar av tyngden från sin egen cynism.

Det är samtidigt ofrånkomligt.

Det måste vi ändå våga förutsätta, ha som utgångspunkt.

Att kulturkrigets fyrverkeri kommer falna.

Att människor – de allra flesta av oss – söker värme, vill samlas runt elden, inte strida inbördes om de förtunnade isflak som en depressiv och auktoritär regering erbjuder.