Opinion
Ledare: Vi har tillräckligt med ilska för att få ett slut på detta
”Jag vill ha en bra balans mellan arbete och privatliv, inte en balans mellan krig och privatliv”, skriver Alyona Vyshnytska.
Dagens ETC
I den gemensamma bröllopschatten ger alla gäster ett löfte till varandra att de inte kommer att begå självmord på minst ett år.
Ledarsidan är oberoende med röd och grön politisk färg.
Hej, jag heter Alyona, jag bor i Kyiv, jag är 28 år gammal. Ett av dessa 28 har bestämts av villkoren som beror på ett fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina. Mer än en tredjedel av hela mitt liv var under den ryska ockupationen av Krim och delar av Donetsk och Luhansk. Jag har levt en tredjedel av mitt liv bredvid människor som förlorat sina nära och kära och sina hem, som tvingats fly till ingenstans från terrorismen redan 2014, som tvingats bygga upp allt på nytt.
Nu, ett år efter att den fullskaliga invasionen började, är jag van vid krig. Jag tar inte skydd under en flygräd – det är fel och jag är inte stolt över det. Men sedan den 24 februari 2022 har sirenen larmat 675 gånger i Kyiv. Detta är 29 hela dagar, 22 timmar och 29 minuter, det vill säga ungefär en månad. Först gömde jag mig och gick till och med till tunnelbanan tio minuter hemifrån. Jag släpade dit en rädd hund och en ryggsäck full med saker i händelse av några dagars liv i tunnelbanan.
Och så slutade jag. Till slut slutade nästan alla runt omkring mig att gömma sig – eftersom trötthet och viljan att leva ett normalt liv även under krigsförhållanden överskuggar rädslan för döden. För den mänskliga hjärnan anpassar sig till allt, även apokalypsen.
Jag har lärt mig att leva livet i Kyiv under kriget och att glädjas åt det. Jag tycker om att gå på kaféer med vänner och vara i parken med min hund. Jag är glad över att vakna på morgonen när solen svämmar över mitt rum. Jag är glad att vintern närmar sig sitt slut – det betyder att det blir ljus och värme ute även vid strömavbrott.
Men i bakgrunden finns alltid risken att dö under spillrorna efter en explosion. Att förstå att vännerna som du dricker vin med idag kanske inte är där imorgon, eftersom de ska till fronten, som soldater och som frivilliga.
Jag börjar vänja mig vid att kriget kan vara länge och kan bli värre. Och jag lär mig att upprätthålla en balans mellan krig och liv. För att förvärva denna färdighet måste du prova. Min balans mellan krig och liv ser ut så här:
Oktober. Jag ska på min nära väns bröllop. Han är journalist, men sedan i mars tjänstgör han i en av attackbrigaderna. På grund av en skada får han en veckas ledighet. Han bestämmer sig för att inte slösa tid, så han ringer sina vänner för att fira livet och skapandet av en ny vacker familj. Vi hänger i Karpaterna i tre dagar, dricker mycket vin, dansar, samlar skogssvampar, skrattar mycket.
Det här är några av mina lyckligaste och mest sorglösa dagar sedan starten av det fullskaliga kriget. På kvällarna, när alla är tillräckligt fulla, berättar han historier om sina vapenbröder. Om det faktum att hans förband utförde de senaste stridsuppdragen med sina bara händer och med trasiga stridsvagnar. Sedan dödades fem av hans vapenbröder och ytterligare ett dussin skadades. Hade de haft normal utrustning hade sådana förluster inte uppstått, säger han. Alla skulle vara vid liv.
Fyra dagar efter bröllopet återvänder han till fronten, och hans brigad är en av de första att befria Kherson-regionen. En vecka senare kommer ett meddelande i den gemensamma bröllopschatten att han har dött. Jag kan inte gå upp ur soffan på ungefär en vecka, men jag kan inte gråta. Det enda jag kan göra är att påminna hans fru (jävla ordet ”änka”) att inte blanda alkohol med antidepressiva och åtminstone äta en gång varannan dag. Hon ignorerar framgångsrikt dessa rekommendationer.
I den gemensamma bröllopschatten ger alla gäster ett löfte till varandra att de inte kommer att begå självmord på minst ett år. För vissa verkar detta löfte omöjligt.
Första januari. Jag firar inte nyårsafton, och jag går och lägger mig klockan 00.04. För jag vet att jag alltid ska sova när det finns en sådan möjlighet. För när raketerna kommer är det inte bra för sömnen. Jag lyckas sova en halvtimme – ryssarna attackerar Kyiv med missiler och drönare hela natten. Sömnlös och arg, på morgonen går jag en promenad med hunden.
Andra januari. Jag får veta att Vitya, min nära väns make, har dött vid fronten. Han var en redigerare som anmälde sig frivilligt till kriget. Efter begravningen organiserar hans vänner en fest till hans minne: de sätter på och spelar hans favoritmusik, minns glada ögonblick från gamla videor, dricker en cocktail till hans ära, dansar. Alla verkar skratta – det är en sådan person han var.
Från den dagen har jag ett vykort med hans porträtt i en hjälm, med ett citat: ”Även om det är apokalypsen vill jag inte möta den sur.” Är det möjligt att vänja sig vid krig? Och vid sorg? Jag vill skydda mina nära och kära och vänner från krig, och inte begrava dem. Men hur gör man när man bor bredvid en terrorstat?
Jag vill gå på födelsedagsfester, inte dödsfester. Även om de är roliga. Jag vill ha en bra balans mellan arbete och privatliv, inte en balans mellan krig och privatliv.
Har jag planer för framtiden?
För några dagar, inte mer. Planer är ömtålig materia, privilegiet för människor som inte känner till krig.
Varje gång Ryssland skjuter mot ukrainska städer, bombar vår infrastruktur, våra förskolor eller busshållplatser, kastar vi donationer mot armén och omvandlar vår ilska till drönare, bilar och annan utrustning för militären.
Jag vet inte om det blir en ny rysk offensiv eller inte, men jag vet att vi kommer att kämpa in i det sista. Vi har tillräckligt med ilska för att äntligen få ett slut på detta. Synd att det inte finns tillräckligt med vapen för att göra det ensam. Och varje gång jag läser att något land tvivlar på vapenförsörjningen till Ukraina, eller saktar ner denna process, tänker jag på mina vänner och släktingar – de som fortfarande lever och de som inte längre lever.
Vad är sannolikheten att de skulle vara vid liv om de hade skickat oss de där jävla stridsvagnarna och luftvärnssystemen tidigare?
Hur många fler människor måste dö vid busshållplatser, i skolor, i höghus, i sina egna trädgårdar, på jobbet och i sängen, så att detta blir droppen för den civiliserade världen – och Ukraina får allt som behövs vad gäller vapen?
Jag skulle vilja veta antalet.
Eller inte.
Varför ska jag veta datumet för nästa begravning.
Alyona Vyshnytska har tidigare beskrivit det ukrainska livet under Rysslands invasion:
När jag vaknar vet jag inte om jag har ett hem
Min väns föräldrar kan finnas i ett av de mobila krematorierna
När en terroriststat för krig mot ditt land så öppnar sig helvetet
Kyiv?
l Så föredrar ledarskribenten att Ukrainas huvudstad stavas här eftersom Kiev utgår från ryskt uttal.
TEMA: UKRAINA, RYSSLAND & KRIGET
• 24 februari 2023 är det ett år sedan Ryssland inledde sin storskaliga attack mot Ukraina.
• Dagens ETC har rapporterat ända sedan kriget började, flera gånger på plats, ofta med utblickar till andra länder och debatten som förs där.
• Men nu har vi gjort ett stort temanummer. Extra mycket läsning. Extra mycket på plats, analys, bilder, opinion, intervjuer med mera.
• Här är delar av innehållet:
• Alyona Vyshnytska: ”Jag vill inte gå på fler dödsfester”
• Dagens ETC granskar: Finns svensk putinism?
• Så överlever en vanlig familj kriget
• Butja – här mördades 458 ukrainare
• Rekord för fossila subventioner
• Håller den franska alliansen?
• Andreas Gustavsson: ”Det här är ledarsidans linje”
• Sasha de Vogel om ryssarnas uteblivna protester
• Julia i Moskva: ”Ryssland måste betala priset”
• Rapport från Putins krigsfest
• USA:s vänster kan inte komma överens
• Kravet: Det här behöver Sverige göra
• Kristin McMillen möter rapparen J Scope: ”Vi flyr för våra liv”
• Vill du läsa temanumret – och alla andra artiklar om och från Ukraina? Beställ en prenumeration så får du omedelbar tillgång.