Jag går till apoteket för att hämta ut ett recept D-vitamin. Som de flesta upplevt idag betyder det att man går till nästa apotek och så nästa och det man fått uppleva då är att det som finns i överflöd blivit en bristvara. 

Medicin är slut men inte för att produktionen upphört eller för att pengar saknas, utan för att de privatiserade apotekssystemet inte klarar av att ha ett gemensamt ansvar och ett gemensamt lager av det som sjukvården vill ge patienter. Varje butik ska istället maximera sin vinst till ägarna, stora lager binder kapital medan stora lager av sminkprodukter belastar lite.

Privatiseringen har gjort att vi fått några hundra nya sminkaffärer i Sverige, brist på läkemedel och sämre service för de som inte kan springa runt i storstaden och hitta produkten.

Att vi fått längre öppettider är ett tveksamt argument, det hade vi förstås kunnat få ännu enklare och billigare genom att gamla apoteket anpassat sina öppettider efter människors behov. Privatiseringen har istället inneburit att patienter tvingas betala överpris till de privata ägarna, det vill säga stora koncerner, som ju inte kan existera utan ett vinstsystem.

Det här gäller faktiskt de flesta privatiseringar som gjorts med buller och bång och bakom ideologiska fanor som lobbyister vandrat under i korridorerna utanför det offentligas styrelserum.

Järnvägens avreglering, elmarknadens avreglering, telesystemet avreglering, bilbesiktningens avreglering och så vidare. Det finns faktiskt inga riktigt bra exempel på att privatisering och avreglering gjort vardagen bättre för de flesta. Det beror på att mycket av det som varit statligt har varit det av en enkel anledning. Vissa saker förlorar på att ägares vinstjakt får ersätta en gemensam samhällsnytta. 

Nu pågår ett uppvaknande bland politiker på vänstersidan, även i konservativa delar av brittiska Labour. Privatiseringen av det gemensamma blev förstörelse, vilket personal, användare, fackföreningar och forskning berättat i förtid.

Vi betalar enorma summor för att få välja operatör.

Mycket i vår vardag är bättre idag jämfört med 1980-talet då privatiseringar tog fart. Men det beror inte på vem som äger utan på tekniska revolutioner som dessutom oftast är grundade och utvecklade med offentlig sektor som användare och betalare. Internet är en sådan sak. Det digitaliserade telefonsystemet ett annat exempel. Nu kan vi välja mellan många aktörer som alla levererar samma tjänst, vi betalar enorma summor för att få välja operatör genom det påslag reklam, finansiering och vinst innebär. 

När privatiseringens ideologer försöker trixa bort grundproblemet med den slösaktiga och onödiga prisökning som vi upplever (det är inte en slump att det är dyrare idag att få en bilprovning gjord) så försöker man ofta säga att valfriheten ökat via internet. Finns det inget apotek nära att gå till så kan man beställa på giganten Apotea och så får posten eller någon privat budleverantör göra springjobbet.

Men det är inget argument för privatisering i sig, teknikutvecklingen finns där av många olika anledningar, allt från offentligt betald forskning till industrirobotar har sin del i pusslet som gjort nya tjänster möjliga.

Det finns förstås saker som på samma sätt inte mår bra av att ägas offentligt.

Matproduktion är en sådan sak: det finns inget modernt land där statens kontroll av matproduktionen fungerat. Istället var det små privata datjor som räddade Ryssland från massvält på 90-talet, medan Kinas enorma matproduktion fortfarande är beroende av miljoner privata trädgårdar och små fiskdammar för mångfalden. Den som besökt Kuba kan på samma sätt bli förvånad över hur ett land med tropiskt klimat och ingen överbefolkning kan bli matfattigt. Mat verkar vara en sak som mår bäst av en mångfald där miljoner människor får saker att växa.

Vill vi ta det närmare vår nutid står vi snart inför en revolutionen som kommer få de mängder mikrobryggerier vi sett växa upp att blekna i jämförelse. Samma tankar kan nu göra protein, mjölk, smör, ägg, ja, det mesta protein med hjälp av mikrobakterier, koldioxid och datorstyrd fermenteringsprocess. Om det här överlämnas till några få multinationella livsmedelskoncerner är vi illa ute. Om det tillverkas överallt av de som verkligen vill göra ny mat blir mångfalden enorm.

Diskussionen om privat eller offentligt ägande behöver alltså spetsas till. Vi bör börja med att fråga oss vad som mår bra av att det ägs gemensamt och styrs demokratiskt, respektive var det offentlig ägandet är onödigt.

Det här är en diskussion som kommer vare sig man vill eller inte. Ägandet av vissa saker håller nämligen på att förstöra för oss alla.

Samtidigt som jag springer mellan apotek (vilket jag inte mår dåligt av hälsomässigt) så får jag ett material om klimatförstöraren nummer ett på jorden, nämligen Exxon. 

Det amerikanska bolaget har beslutat öka investeringarna i ny olja och gas med 330 miljarder kronor per år så att man 2030 ska ha ökat utvinningen med nära en femtedel. Det här gör naturligtvis all nationell klimatpolitik maktlös, de offentliga investeringarna för omställning motverkas av oljejättens privata vinstjakt.

Privata energijättar är förstörelsens motor. 

Ska verkligen den makten ligga i ett litet antal privata ägares händer?