Problemet, mina vänner, är inte detta.
Problemet är att S kommer genomföra det.
Och dessutom stolt med orden att ”blockpolitiken är död”.
Vad är det som har dött?
Jo, reformismen. Försöken att med stat och kommun, bit för bit, skapa en bättre vardag för de som behöver det mest.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Försöken att med offentliga investeringar ställa om samhället till ett modernt klimatsmart grönt folkhem.
Försöken att utjämna mellan fattig och rik.
Det här är inget konstigt.
Reformismen har nämligen blivit bortröstad av svenska folket. Idag är det 60 procent som röstar på borgerlig politik, i alla dess blåa och bruna nyanser.
Det här kan man inte prata bort genom att plötsligt ändra analysen av hur samhället ser ut. Att 82 procent röstar mot den öppna rasismen betyder inte att 82 procent har samma intresse i den ständiga kampen om vilken riktning samhället ska gå.
Det kan kallas klasskamp och det kan kallas överlevnadskamp i klimathotets skugga.
Men det är olika intressen och frågan om politiken handlar inte om ministerposter, den handlar om vilken politik man kan föra.
Jag vet att gröna ministrar tror att de påverkar svensk klimatpolitik i rätt riktning.
I själva verket kan man konstatera att förutom en till intet förpliktigande klimatlag så har utsläppen ökat, klimatinvesteringarna bromsat och omställningen misslyckats när det gäller en så enkel sak som pensionsfonder och kommuner.
Det byggs till exempel bara skitiga klimatförstörande hus i Sverige numera.
(Utom från några få privata ekobyggare.)
Jag vet att fackliga aktivister intalar sig att S har varit ett skydd för anställningstrygghet och löner, men i själva verkat är det enda skyddet som finns en stark och bråkande fackrörelse. Regeringen har ingen makt alls över löner eller avtal, allt ligger på kamp underifrån och tanken att LAS, denna överreklamerade lag, skulle vara ett skydd vet varje arbetsgivare är rena nyset. Bara om facket är starkt finns det en LAS.
Jag vet att S-ministrar på allvar tror att de gör det nödvändiga för att skydda sjuka men nedskärningarna är reella och pågående, det fattas 127 miljoner arbetstimmar för att laga de värsta hålen i välfärden.
Och visst har V:s förhandlare hjälpt barn med behov av glasögon och mildrat den absurda fattigdomen men priset har varit att stödja en budget som ökar utsläpp, ökar ojämlikheten och minskar offentlig sektor.
Det är dags att sluta prata om politik som något som handlar om att mildra borgerlighetens förstörelse av den svenska välfärden.
Det är dags att forma en politik för att få majoritet.
Och sluta förlora val.
Måste man ha 50 procent för att påverka politiken och skydda utsatta. Nej, självklart inte. Men man måste ha starka rörelser, starka fack, starka medborgarinitiativ för att rädda sjukhus, rädda Ojnareskogen, rädda a-kassan och försvarar asylrätten. Inget skyddas av partier i riksdagen som är i minoritet. Bara om riksdagen kan pressas genom folkligt motstånd kommer politiken bli grön eller röd. Annars är den fastlåst i det blåa.
Nej, det handlar inte om att ”hålla SD utanför”. SD är egentligen ett maktlöst parti, inte ens KD kan på allvar gå ihop med dem. SD:s makt bygger enbart på de andra partiernas reaktion på deras rörelse. Deras twitterstormar, facebookshatande och deras förakt och hat mot alla som inte är rasister är den politiska kraft som de andra försökt förhålla sig till. Och misslyckats grovt.
I praktiken kan SD bara rösta på andras förslag.
Ja, de kommer försöka skapa kriser eftersom partiet vill att det ska vara kris, hela politiken bygger på att förtala och att basera en makt på dem är som att vandra i kvicksand. Men för riksdagen handlar det om man vill ge dem makten att skapa kris.
Och det finns ingen anledning.
För precis som den rödgröna regeringen tvingats kompromissa bort varje försök att vara just rödgröna (utom i utredningar och debatter om vinster i välfärden och annat som retar de blå) kommer Alliansen tvingas kompromissa för att undvika allt det som SD vill tvinga på.
Att gå i opposition innebär att man bygger ett motstånd istället för att avveckla sin ideologi och politik. Några fler V:are invalda i församlingar betyder inget om deras fokus inte är att hjälpa motståndet att växa utanför kommun- och riksdagskorridorerna. En S-riksdagsledamots viktigaste uppgift är nu att tala på arbetarkommunen, hyresgästernas och fackens möten. Vandra med klimataktivisterna, inte mot dem med tal om ”realism”.
Ja, de rödgröna förlorade valet.
Nu gäller det att i opposition inte förlora politiken och striden om framtiden.
Samma dag som vi gick till val blev det klart att mänskligheten just gjort så stora utsläpp att vi aldrig kan begränsa hotet till bara 1,5 graders temperaturhöjning.
Nej, vi har inte råd med borgarnas fortsatta förstörelse (jo, det är de som äger som skapar klimathotet).
Men lösningen är inte att driva samma politik själva.