Järtecken. Omen. Det finns något hemlighetsfullt och obegripligt med vår tid, som om den kommer att avslöja sådant om oss människor, som vi ännu inte anat. Vi hyllar vetenskapen mer än gångna generationer. Man försöker finna källan till ondska med hjälp av mätningar av hjärnan och vill tro att det finns vetenskapligt bevisade sätt att uppfostra barn på (till vad?). Men när kanske nittio procent av de hyllade vetenskapsmännen säger att det är sent på jorden, att vi måste lägga om vårt sätt att leva för att rädda oss själva, våra barn, kommande generationer och själva planeten slår de som har makten eller delegerats makt dövörat till och många väljer att låta maktens handlingsförlamning styra. Som om vi skapat demokrati för att slippa agera själva när demokratiidén egentligen handlar om det motsatta. Allra märkligast är USA där familjen å ena sidan betraktas som närmast helig men där en majoritet förnekar klimathotet, trots att de anser sig sätta sina barns välgång främst.  

Vi har sett politikerna skänka makten till marknaden, bankerna och finansvärlden – sålt ut, privatiserat och delegerat den makt som en gång var vår. Makten gavs åt kapitalet och många politiker, Göran Person, Thomas Östros, Janne Larsson, Björn Rosengren, Anders Sundström för att ta några socialdemokrater, skyndade sig sedan att själva bli kapitalister för att avnjuta den världsordning de varit med om att återskapa och bli ”vinnare” i det marknadsvälde de tidigare motsatt sig och gjort karriär genom att motsätta sig. När böcker som Jämlikhetsanden lyckas bevisa att alla samhällen fungerar bättre och mår bättre av större jämlikhet eller Thomas Pikettys Kapitalet i det 21:a århundradet visar att kapitalet, om det avregleras och lämnas i fred inte alls ”sipprar ner” till nytta för alla, utan tvärtom koncentreras till ett fåtal och skapar förödande (och farliga) klyftor, väcker det sensation. Båda böckerna är byggda på otroligt omfattande forskning. Men den politiska makten, med den svenska alliansregeringen i spetsen – nästan inte alls motsagd av socialdemokraterna – fortsätter som ett slags sömngångare att bedriva en politik som ökar ojämlikheten, skapar ännu större klyftor och genererar mängder av miljonärer och miljardärer, numera inte sällan med hjälp av skattepengar. ”Varför?” undrar jag varje dag. För att de själva kommer att vara döda när konsekvenserna av deras politik blir riktigt tydlig? Därför att det är viktigare att vara en vinnare i livet än att bry sig om livet för kommande generationer, trots att de alltid bedyrar motsatsen?

Å ena sidan dyrkas vetenskapen som det sista halmstrået i de samhällen där religion och ideologi förpassats till den historiska sophögen. Å andra sidan lyssnar man inte alls till vetenskapen, om vad den säger är kontraproduktivt för kortsiktigt, politiskt maktinnehav eller för dem som de facto skänkts eller tagit makten – kapitalet och marknaden med kortsiktig vinning som främsta affärsidé. Man förnekar inte klimathotet, men vägrar att sätta det överst på den politiska dagordningen och man fortsätter att bedriva en ekonomisk politik som leder till samhällelig splittring, vad vetenskapen än har att anföra. Man är med på vetenskap som säger att ett glas rödvin om dagen är bra för hjärtat eller att choklad plötsligt är nyttigt – men stänger öronen för dem som bevisar att vi måste lägga om vårt sätt att leva.

Det är naturligtvis inte bara politikernas eller mediernas ”fel”. Medier som varje dag toppar med klimatfaran, vilket de borde, skulle inte sälja. Ett parti som har grön planhushållning som främsta politiska idé skulle (ännu) inte få tillräckligt med röster. Vi säger oss själva att vi kräver sanning, men när det kommer till den berömda kritan vill de flesta alls inte veta.

Människan har så långt tillbaka i tiden som vi kan skåda levt i fiktioner och berättelser: faraonerna, som påstods vara gudar att dyrka, underbart mänskliga, påstått odödliga grekiska gudar, judendomens, kristendomens och islams enda stränga och allseende gud, hotet att hamna i helvetet, monarkin som given av Gud (min anfader till prost dömdes så sent som under Karl XII till döden när han påstod att kungamakten inte alls var av Gud), dyrkan av fosterlandet och nationalism som meningen med livet, Adam Smiths numera motbevisade idé om den osynliga handen, att en fri marknad automatiskt skulle verka för allas bästa, Marx påstående att dialektiken och klasskampen är vetenskap och att kommunismen skulle segra på vetenskaplig grund och så vidare. 

Nu har vi ingen trösterik berättelse kvar, utan står för första gången öga mot öga med konsekvenserna av våra egna handlingar och beslut, vårt röstande i demokratier, vår nuvarande dyrkan av pengar, kändisar och pådyvlade konsumistiska drömmar. ”Sanning” har hittills aldrig någonsin varit människans drivkraft, vilket vi alltid påstått men aldrig levt upp till. Vi behöver alla berättelser och drömmar för att leva; kanske kan vi för första gången börja basera dem i verkligheten, istället för i maktens berättelser.