Hugger man av ett av huvudena på Kerberos växer ett nytt ut.
Jag rycker till när namnet Kerberos blixtrar fram i mediebruset. Hundar kan inte svettas, utom genom munnen. Så jag blundar och ser detta odjur framför mig: tre flämtande käftar som sprutar ut het andedräkt. Och tiden rusar genom min egen kropp. För mer än fyrtio år sen satt jag och skrev på ett långt, mycket psykotiskt poem från min korta tid som vapenvägrare, under de dagar och nätter då jag bestämt mig för att helt vägra värnplikt, vilket jag sedan gjorde och fick spendera ett antal månader i fängelse. Var jag tjugo eller nitton år? I poemet heter det:
Ty makterna sammansvär sig
mot oss människor:
Jag tror varken på Moskva,
Washington, Peking (Kerberos!) eller
någon av de andra militärbarackerna.
De stora katastroferna
ger mig inga skuldkänslor ikväll
dom ringer bara på dörren
och springer härifrån.
Vad ska den enorma hetta som nu lägrat sig över stora delar av världen pressa fram för föreställningar om den värld vi bebor? Om man försöker tänka sig en lång rad somrar där temperaturrekorden varje år slås – vad gör det med vår fantasi? Ordet klimatångest är sedan rätt länge något av ett standardord i språket. Men det är onekligen ett fattigt ord. Det har inga rottrådar ner i människans långa historia. Det ekar inte av något. I alla fall inte av något annat än den ensamma människans vanmakt och inre ångest.
För några år sedan kom en ny tolkning av inristningarna på världens mest kända runsten, Rökstenen i Västergötland. Tidigare tydningsförsök har mest mynnat ut i att den handlar om hjältedåd och sorg över en son som stupat i strid. Den nya tolkningen kom med ett annat förslag: att denna runsten, rest för kanske 1 200 år sedan, bevarar minnet av en svår naturkatastrof som inträffade flera hundra år tidigare men bevarats i det kollektiva minnet. Och faktiskt: år 536 förmörkades solen av flera stora vulkanutbrott – troligen i Sydamerika och i Island – som fick återverkningar över hela planeten när ett gasmoln under flera år förmörkade himlarna. I Norden ledde det till att jordbruket kollapsade och till massvält; stora delar av befolkningen dog. Solen hade, i myten, rövats bort. Och det hade den ju, bokstavligen, av det stoft som fyllde himlarna.
Forskarna som gjorde den nya tolkningen ville snabbt tona ner den klimatkoppling som medier världen över genast slog upp. Det gjorde de rätt i: det vi kallar klimatångest var knappast samma känsla som befolkningen i Norden kände för mer än tusen år sedan.
Men det är något annat jag tänker på: detta att kunna sätta in de radikalt omvälvande skeenden som vi bevittnar omkring oss i en större förklaringsmodell som gör dem fattbara för fantasin, för barn såväl som för vuxna. Jag ansluter mig förstås helt och fullt till klimatforskarnas alltmer förtvivlade varningar över vad som sker när de planetära gränserna sprängs av en ohållbar civilisations utsvävningar. Jag tror på vetenskapen. Men vetenskapen hjälper mig egentligen inte alls att mentalt greppa det som nu så uppenbart sker på denna planet. Den ideologiska övertygelse jag har, min socialism, hjälper mig heller inte, även om jag hävdar att de ödesfrågor vi står inför – klimatnödläge och galopperande ojämlikhet – i långa loppet bara kan lösas med demokratisk socialism: Mer samhällsplanering, ökad jämlikhet, mindre konsumism.
När jag för dryga fyrtio år sen gick omkring och mådde extremt dåligt och hade ångest – Weltschmerz, får man väl säga – var det knappast så att hänvisningen till hunden Kerberos hjälpte mig särskilt mycket. Det var mer som att jag i desperation sträckte ut handen och grep efter tidlösa referenser där jag kunde skriva in mitt eget känsloliv. Men fortfarande var det, som jag då uttryckte det, och är fortfarande så: de stora katastroferna ringer bara på dörren och springer därifrån. Man öppnar dörren och tittar ut och ser ingen.
Vi har inga myter för de väldiga kataklysmerna i vår tid. I den meningen är vi ohjälpligt ensamma. Myter är i dagens språkbruk i det närmaste liktydigt med ”lögner”. Men en gång utgjorde de fattbara förklaringar till och berättelser om vilka vi var, varifrån vi kom och vart vi var på väg.
Hur många somrar väntar oss nu med extrem hetta, med översvämningar som liknar syndafloder – fastän vi inte längre tror på syndafloder i mytisk mening? Om tusen år kommer kanske monument att stå resta runtom i världen, där det i enkla, kanske poetiska ord, kortfattat och begripligt för minsta barn, berättas om vad mänskligheten en gång bestämde sig för att göra i syfte att överleva.