Det finns inga medel. Livremmen måste dras åt, vi behöver spara, springa fortare och acceptera det svagare samhälle som bantad välfärd och sönderliberaliserade samhällsinstitutioner innebär. Det är den enda ansvarsfulla vägen och politiken saknar verktyg för någonting annat.

Möjligen kan man ställa olika grupper mot varandra, och demonisera någon av dem som orsaken till brister i välfärden och ökande klyftor. Tio år av detta och ett redan ansträngt sjukhus som Sahlgrenska måste göra sig av med vårdpersonal medan det valtekniska resultatet medför svårigheter att enas kring vilka som ska fortsätta styra landet.

Åtstramningsideologin har ätit sig djupt in i det allmänna medvetandet. ”De där pengarna kunde ju ha gått till sjukvården” är en vanlig uppgiven fikarumskommentar när det stormar kring någon offentlig utgift som tycks svårmotiverad. Så låter missnöjet, och det är inte särskilt märkligt med tanke på hur vi ständigt förväntas hålla igen, lönemässigt såväl som i våra krav på en fungerande samhällsservice.

Vi presenteras ständigt för utsagor om att ”det saknas medel” och vikten av att hålla budget. Vi har glömt att det finns pengar och andra sätt att fördela dem.

Det finns ohyggliga mängder pengar som låneinstituten trycker upp, det finns oerhörda ansamlingar av tillgångar hos jordens rikaste procent, och svindlande förmögenheter har skapats genom de astronomiska summor som pumpats in i de ekonomiska systemen under de senaste tio åren genom kvantitativa lättnader. Men att satsa på åtminstone bibehållen pensionsålder eller en rimlig arbetsbelastning för anställda inom vård och omsorg tycks ligga långt, långt bortom samhällets makt att ordna. Vi måste ju spara.

Sahlgrenska går cirka 300 miljoner kronor back. Och självklart måste de göra nedskärningar – framför allt i vårdpersonal och vårdplatser, det vill säga i kärnverksamheten, det samhälleligt livsviktiga uppdraget att vårda och bota sjuka och skadade.

Logiken framstår som så glasklar att nästan ingen ifrågasätter det enkla faktum att Västra Götalandsregionen går med miljardöverskott, och att politiken faktiskt har möjlighet att skjuta till pengar för att få verksamheten att gå runt.

Nedskärningar tycks så naturliga eftersom de presenterats för oss som den enda möjligheten, så många gånger under så lång tid – det finns inga pengar eftersom vi kostar för mycket, är söndercurlade och söker vård för minsta lilla förkylning, eller ställer för höga krav, eller helt enkelt vansköter vår hälsa.

Vi är mer villiga att tro att det beror på invandringen, än på att förklaringen i själva verket är mycket enkel – det finns pengar men det saknas politisk vilja. Man har underbudgeterat och därför går flera av regionens sjukhus back. Således kan ett budgetunderskott presenteras som ett oåterkalleligt faktum att förhålla sig till, trots att medel i själva verket finns.

Västra Götalandsregionen går med miljardöverskott; jag upprepar, Västra Götalandsregionen går med miljardöverskott och det skulle vara möjligt att, i enlighet med exempelvis de förslag från den förra röda oppositionen, skriva av sjukhusens skulder, eller att göra särskilda satsningar på personalen och deras arbetsmiljö. Alla seriösa bedömare med medicinsk kunskap vet att Sahlgrenska behöver fler tjänster och fler vårdplatser, inte färre.

I stället har 80 tjänster försvunnit hittills i år, och ytterligare 250 ska bort. Utöver besparingsprogrammet har man dessutom låtit 118 läkarvikariat löpa ut.

Tio år efter finanskraschen utövar åtstramningsdogmen fortfarande en paralyserande effekt där politiken säger sig stå maktlös, och ingenting är möjligt. Samtidigt åker bank efter bank fast för penningtvätt och skattesvindlerier. För någon har sagt oss att det inte finns några pengar. Man kan fråga sig om det verkligen är en DJ som vill oss väl, eller om det är dags att byta musik.