Lotta Ilona Häyrynen: Vi har förlorat Ryssland också

Det var länge sedan det var lika aktuellt att hålla isär regimer och befolkningar. I frågan om Israels krig mot Hamas måste det sägas ofta: Netanyahus regering är inte hela Israel. Israel är inte världens judar. Hamas är inte Palestina. Hamas är inte Palestinas folk.  

Färre engagerade sig i särhållandets medmänskliga nödvändighet när Putins Ryssland invaderade Ukraina. All rysk kultur misstänkliggjordes. 

I svenska medier publicerades opinionstexter som ville förklara kriget med Rysslands självaste folksjäl. Att barbariet liksom inte var Putinistisk fascism, oligarki eller postsovjetism utan landets och dess medborgares essens och logiska slutpunkt. 

Fram tills att jag var fyra år gammal bodde jag i Moskva varje sommarhalvår. Min mamma jobbade som sjuksköterska mellan terminerna i Finland. Det ryska har varit närvarande i hela mitt liv. Det är min mammas formativa år. Det är några av familjens äldsta vänner.  

Vad Putin berövar Ukraina och Ukrainas befolkning står bortom tvivel. Familjer splittras, barn försvinner, hem kommer aldrig byggas upp igen. Men krig är också en förlust av den aggressiva parten.  

Regimer gisslantar sin befolkning på samma sätt som den gisslantar vår historia, våra minnen och relationer. För min egen familjs del kan det innebära människor och platser vi aldrig kommer få se igen.  

Med sin invasion krossade Putin hopp och drömmar som 90-talet och Sovjetunionens kollaps öppnade upp för. Hans regim har berövat Ukraina framtiden och både världen och Rysslands folk det Ryssland hade kunnat vara.  

 Det är alla krigs dubbla sanning: den allomfattande förlusten.