”Gör vi det inte, så gör vi det inte”. Finansminister Elisabeths Svantessons svar på SvD:s fråga om utsikterna att nå klimatmålen fick många att studsa till (inklusive ETC:s ledarsida förra veckan). Man kunde nästan höra axelryckningen i svaret, obryddheten. En mig närstående klimataktivist menar att Svantessons obryddhet trots allt är bättre än miljö- och klimatminister Pourmokhtaris blånekande lögn om att regeringen på intet vis sänkt klimatambitionerna. Kanske. Men obryddheten är besynnerlig genom att den bryter mot normerna för den svenska politiska kommunikationen, där ju allting – även språktester, bidragsnedskärningar och visitationszoner – påstås genomföras av omsorg, för att vi bryr oss.
I den briljanta brittiska teveserien Years and years skildras framväxten av en brittisk fascism i den nära framtiden. Dess ledare och demagog är en misslyckad torypolitiker, såklart spelad av Emma Thompson, vars stjärna börjar stiga när hon i en utfrågning får en viktig fråga om utrikespolitik, som de andra kandidaterna nyss besvarat detaljerat och nyanserat, och enkelt svarar ”I suppose I just don’t give a fuck”. Det finns något alldeles oväntat och chockerande med obryddheten ur politikermun. Den behöver förklaras.
”Är hon ond eller bara dum?” undrar exempelvis Rebecka Kärde i DN (22-11-21). Ondska och dumhet är vanligen dåliga orsaksförklaringar inom politiken, så också i detta fall. Svantesson är varken eller. Däremot är hon en kristen fundamentalist, närmare bestämt en evangelikal kristen fundamentalist. Jo, hon har lämnat Livets Ord, men så sent som år 2013 var hon medlem i församlingen Kristet Center, som i allt väsentligt tycks vara en satellit till Livets Ord. Ingenting tyder på att hon skulle ha gått ur. I den väckelsereligiösa, bibeltrogna kristendom som Svantesson tillhör tror man att den yttersta dagen är nära. I delar av den evangelikala rörelsen kan det faktiskt vara närmast en synd att ens försöka åtgärda klimatförändringarna; det visar ju att man saknar den rätta tron på att gud har en fiffig plan och i sista stund fixar biffen. Själva defaitismen i frågan blir därför ett uttryck för fromhet, klimatpolitik ett uttryck för vantro.
Inget av detta skulle Svantesson knysta om. Därtill är hon alldeles för intelligent; hon blir defensiv de få gånger frågan om hennes tro kommer upp och insisterar på att den är något privat. Men orden ”gör vi det inte, så gör vi det inte” uttrycker kusligt väl den evangelikala defaitismen.
Studier på den amerikanska befolkningen (Pew Research Center, 2022) demonstrerar klart att evangelikala kristna är den grupp som i lägst utsträckning håller med om att global uppvärmning är ett allvarligt hot (34 procent håller med, att jämföra med exempelvis 57 procent av katolikerna och 70 procent av de icke-konfessionella). Dessutom är det de evangelikala kristna som i lägst utsträckning håller med om att uppvärmningen beror på mänsklig aktivitet (32 procent jämfört med 54 procent av katolikerna och 66 procent av de icke-konfessionella).
I Brasilien utgör som bekant de evangelikala kristna en viktig väljarbas för Bolsonaro, och i dessa kretsar är det en återkommande föreställning att alla försök att motarbeta klimatkrisen eller skydda Amazonas är en form av förklädd kommunism och/eller paganism.
I den sittande svenska regeringen har vi inte en, utan två ministrar med sin bakgrund i denna form av utlevande bibelfundamentalism. Den andra är Ebba Busch, som säger sig inte längre vara församlingsmedlem, men som avklarat hela sin skolgång, från ettan till nian, inom Livets Ords skolor. Tänk på det två gånger: vad för slags undervisning inom NO-ämnena fick man egentligen inom Livets Ord för tjugotalet år sedan? Tillsammans är Svantesson och Busch i rollerna som finansminister respektive energi- och näringsminister (och chef över klimatministern) sannolikt de två personerna i landet med störst makt över klimatpolitiken.
Vi har således två tunga ministrar vars förståelse av världen är präglad av en tämligen extremistisk teologi som i många länder direkt motarbetar klimatmålen. Hade de istället tillhört den fundamentalistiska delen av någon annan religion hade ögonbryn höjts, och hade det varit en fundamentalistisk variant av islam hade garanterat frågor om infiltration väckts. Nu är det oroväckande tyst – undantaget abortfrågan någon gång ibland – och respektfullt kring trosfrågan, precis som Svantesson vill ha det.
