Det sägs ofta att Sverige är unikt i Europa genom att inte ha något system för social housing,

Det stämmer att vi under 1900-talet inte har haft ett system där hushåll med små inkomster genom behovsprövning har hänvisats till bostäder där staten eller kommunen står för en del av kostnaden. Men vi har haft ett annat system att få fram bostäder till rimliga priser, för alla. Allmännyttan. Genom den kunde kommunerna och staten styra bostadsbyggandet och se till att bostäderna blev tillgängliga för många, oavsett inkomst. Och det fungerade. I början av 1980--talet bodde lika stor andel höginkomsttagare som låginkomsttagare i hyresrätt.

Nu är allmännyttan inte längre vad den var. Höginkomsttagarna har lämnat hyresrätterna och skaffat sig bostadsrätt eller villa och får stöd av staten för sitt boende genom ränteavdrag, Rot och Rut och slopad fastighetsskatt. Allmännyttan måste drivas ”affärsmässigt”. Och i takt med att allmännyttan har blivit svagare har den europeiska varianten av social housing växt fram även i Sverige. Här kallas den för sociala kontrakt. Kommunerna hyr tillfälliga kontrakt för dem som inte kan få bostad på annat sätt, och det handlar inte längre bara om missbrukare utan också om personer och familjer med jobb men med så låga inkomster att de inte godkänns av någon hyresvärd. På tio år har antalet mer än fördubblats.

I svensk politik är det inte riktigt okej att säga att min vill ha ett system social housing. Det uppfattas som stigmatiserande att hänvisa människor med låg inkomst till särskilda bostäder. Och det är det ju. Men oavsett vad vi kallar det så är det vad som händer nu.

Det finns förstås de som inte alls drar sig för att säga att Sverige ska ha mer av social housing. Fastighetsägarna. Med bostadsbrist i 240 av landets 290 kommuner tycker Fastighetsägarna att det skulle vara en lösning på hemlösheten och nyanländas svårigheter att hitta bostad.  Det allmänna får stå för risken och kostnaden samtidigt som byggherrar och fastighetsägare kan fortsätta att håva in.

Så nej, det är inte konstigt att Fastighetsägarna vill rikta våra blicka ditåt. Men då måste vi komma ihåg att kommunerna och staten, i stället för att gå omvägen via sociala kontrakt, kan se till att det finns billiga och tillgängliga bostäder för alla. Nämligen genom allmännyttan och en reglerad bygg- och bostadsmarknad.

Enligt Konkurrensverket domineras den svenska byggmarknaden av fyra företag: PEAB, Skanska, NCC och JM. Tillsammans står de för två tredjedelar av byggandet. Med så stora dominerande aktörer blir det ingen prispress. För så fungerar den ”fria” marknaden. I stället har byggkostnaderna länge ökat snabbare än konsumentprisindex. Människor måste bo och blir vi tillräckligt desperata är vi beredda att betala hur mycket som helst för en bostad. Till och med mer än vi har.

Mer social housing i det rådande systemet gör att byggherrar kan fortsätta att bygga dyrt och fastighetsägare fortsätta att ta ut dyra hyror som kommunerna får stå för, och det skulle inte lösa bostadskrisen.

Men vi kan reglera det. Kommunerna har mycket mark. Bestäm att bara kommunernas allmännyttiga bolag får bygga på den. Sätt ett tak för vad det får kosta. Sätt en allmän standard med höga klimatkrav på allt kommunalt byggande så att det går att bygga mycket och snabbt. Bygg bort bostadsbristen. Bara så får vi social housing som verkligen är socialt hållbar. Och sluta snacka om bostadsmarknad. För när det handlar om bostäder så finns det ingen marknad. För vi kan inte välja att inte bo.