Ironin är outhärdlig. Det lilla öriket Vanuatus president Baldwin Lonsdale befann sig på ett FN-möte i Japan som diskuterade hur riskerna med klimatförändringar ska minimeras – när den tropiska orkanen Pam med våldsam kraft drog fram över öarna i hans land. Träd knäcktes. Hus föll samman. Människor förolyckades.

Dessa öar i Stilla havet är vana vid svåra tropiska stormar men den här var värre än någonting man tidigare sett. Lonsdales förtvivlade röst har nu hörts över världen i olika medier. Och medierna har rapporterat om förödelsen, om allt som slagits sönder, om desperationen.

Men väldigt lite, praktiskt taget ingenting, har sagts om det som borde vara på allas läppar: Har detta med klimatförändringarna att göra? Vanuatus president är säker på att det är så, han har som alla andra på dessa öar upplevt regnen, stormarna och de gradvisa förändringarna under årens lopp.

Det har blivit ett mönster de senaste åren att rapporteringen kring stora naturkatastrofer allt mer sällan beledsagas av klimatanalyser. Jodå, jag vet att det kan bero på att klimatexperter ofta är olidligt tråkiga att höra på eftersom de aldrig kan ge några definitiva besked: Väder är verkligen en sak, det kan variera, medan klimat är något annat. Att visa en utblottad människa i kaoset efter en storm är medialt tacksamt på ett helt annat sätt. Det passar dessutom bättre in i den allmänna välgörenhetstrend – med galor och underhållning för att samla in pengar - som allt oftare hemsöker medievärlden.

Det är definitivt något som skett med klimatrapporteringen på senare år: Ett slags klimattystnad råder. Enorma bränder i Australien eller Västmanland, översvämningar på Balkan, tropiska stormar i Asien kan passera utan att någon högljudd klimatdebatt uppstår.

Plötsligt diskuteras flyget intensivt när en strejk äger rum i spåren av ständiga avregleringar och slimningar av personalen. Men det faktum att flyget i till exempel Sverige är en nästan lika stor klimatbov som bilismen görs ytterst sällan till en huvudfråga.

Eller ta frågan om storstädernas tillväxt på landsbygdens bekostnad. Massor av energi läggs på att diskutera hållbara städer, vilket i sig är viktigt, men nästan intet sägs om det enorma ekologiska fotavtryck som en storstad sätter i världen och de ohållbara konsumtionsmönster som ofta frodas där.

För en tid sedan var jag på en stor konferens på Water Front i Stockholm om den växande huvudstaden. På en skärm lyste sponsorerna – olika stora byggbolag.

Hur försvann klimatfrågorna ur debatten? Och hur har de kunnat tystna mer och mer trots att vi närmar oss ett avgörande klimattoppmöte i år i Paris? Nyligen hade radions P1 en intressant serie reportage om den långvariga torkan i Kalifornien. Men på något sätt stannade det hela i ett slags kuriosa: Här är firman som erbjuder grönmålning av förtorkade gräsmattor. Tidigare hörde vi om gigantiska så kallade slukhål i Sibirien: Marken imploderar. Det faktum att det troligen beror på att permafrosten ger vika och metangas frisläpps på grund av den globala uppvärmningen fick i sin tur vika för det roliga med ordet slukhål.

Det är som om vi går längs en hög mur av klimatförträngning och bara ser det som finns alldeles intill muren. Om vi klättrade upp på den skulle vi riskera att blicka ut över ett globalt landskap som träder fram i apokalypsens ljus. Vi skulle bli tvungna att reflektera över vilket slags civilisation vi är en del av och det är mer än vad den politiska debatten klarar av.

Men stående på den där muren mellan vår vardagsvärld och den apokalyps som i värsta fall väntar skulle vi också få se hur ordet ”vi” som alltid är det pronomen som dominerar klimatdebatten löses upp i rika och fattiga.

All klimatpolitik handlar nämligen också om fördelningspolitik. Svenska låginkomsttagare är idag ofta redan ett slags miljöhjältar: De tar bussen eller cykeln och de flyger nästan aldrig. Det är de rika som är problemet.

Egentligen är det ofattbart att de tre rödgröna partierna i svensk politik ännu inte lyckats göra klimat- och miljöfrågor till en integrerad del av politiken. Ökad jämlikhet är en förutsättning för ett ekologiskt hållbart samhälle och när det kommer till kritan har den samlade borgerligheten inget svar på hur färden mot ett mer hållbart samhälle ska kunna anträdas utan ett större mått av politisk styrning, det jag brukar kalla demokratisk planhushållning (vilket mycket väl inbegriper marknad där den gör nytta).

Den där muren som vi aldrig klättrar upp på är i hög grad murad med stenblock från de marknadsliberala doktrinerna. Och av forna dagars traditionell tung-industri-socialism finns numera faktiskt inte mycket kvar.

Under några års tid runt 2006 till kanske 2009 såg det en tid ut som om en oerhört intensiv klimatdebatt skulle kunna leda till verklig civilisationskritik. Man kunde då möta ärrade borgerliga ekonomer som verkligen oroade sig över larmrapporter om smältande glaciärer, extremväder och stigande havsnivåer. Sedan några år tillbaka är den där oron borta ur deras ansikten.

Klimattystnad råder.

Vi går längs muren.

Våren är egendomligt tidig.