Nu väntar stökiga tider av förhandlingar och bräckliga majoriteter, oavsett vem som bildar regering. Och oavsett slutgiltigt valresultat står en sak klar: miljö och medmänsklighet är valets förlorare.

Så blir det när ett parti sprunget ur rasism och anti­semitism, vars klimatpolitik stavas konspirationsteorier, är valets enda segrare. Hur kunde vi hamna här?

Klimatet har saknats i valrörelsens debatter. Har någon ens hört skogen nämnas? Artutarmningen i Östersjön? De två partier som gör anspråk på att vara statsbärande, Socialdemokraterna och Moderaterna, ger total walkover i våra objektivt sett mest avgörande frågor. Så fick SD en spelplan där kärnkraft och höga elpriser var det enda som ens tangerade miljöområdet. Det är faktiskt helt otroligt hur nästan alla riksdagens partier ignorerar omvärlden.

Land efter land uppmanar sina befolkningar att spara el i solidaritet med Ukraina. I Sverige strösslar vi elsubventioner över medelklassfolk med dygnet-runt-uppvärmda pooler. Narrativet från samtliga partier lyder: vi ska aldrig behöva anpassa oss till något eller någon, någonsin. Klart SD gynnas av det, de är okrönta kungar i den genren.

Nu kommer M, KD och L leverera klimatpolitik ihop med klimatförnekare. Vänta er att reduktionsplikten försvinner, bensinskatten nollas, miljöbudgeten slaktas. Och detta dessutom under samma period som Sverige ska vara ordförandeland för EU. Föregångslandet Sverige, ”bäst i världen på klimat och miljö”, där potentiella ministrar kallar global uppvärmning för en bluff. Självbilden inte bara skaver, med SD:s vinst sticks den i brand. Fyra förlorade år.

M:s, KD:s och L:s omfamnade av klimatförnekarna är ett svek mot alla som drabbas av stigande havsnivåer och eskalerande bränder, alla som blir sjuka av luftföroreningar och återkommande smittoepidemier, alla vars ekonomi hotas när kollapsande ekosystem sätter samhällens stabilitet ur spel.

S må ha otillräckliga miljöambitioner, men de samarbetar åtminstone inte med partiledare som kommenterar klimatkrisen med ”fler dör av värme än av kyla”.

Det finns mycket annat att säga om valet och miljön. Vänsterpartiets nedgång är välförtjänt – en del är stödröster för Miljöpartiet, men väljartappet bör också ses som en markering mot partiets tillbakagång i klimatpolitiken det senaste året. Sänkt bensinskatt och hejvilt flygande till alla och envar gick inte hem bland sympatisörerna.

Valets enda ljusning är att MP ser ut att bli kvar i riksdagen. Deras viktiga roll har inte minst märkts sedan S blev ensamma i regering och förpassade redan förberedda satsningar och propositioner längst ner i byrålådan. Men MP måste återigen gå tillbaka till ritbordet och fundera över varför man inte lyckas mobilisera fler väljare än såhär. Om progressiv miljöpolitik ska bli verklighet är det uppenbarligen småpartierna som kommer få dra i det, oavsett regering.

Med vacklande mandat mellan blocken kan enskilda riksdagsledamöter bli avgörande för att nuvarande miljöpolitik åtminstone hålls någorlunda intakt. Eller så kommer miljöpolitiken drivas av ett Sverige som till sist inser hur allvarliga kriser vi befinner oss i. Men då måste samtliga makthavare och väljare titta upp från navelskåderiet.

Det här är min sista text i ETC för den här gången. Jag lämnar med en uppmaning: Sörj inte, organisera er. Vi har inte råd med fyra förlorade år.