Nasa har alldeles nyligen offentliggjort en animation som visar utbredningen av liv på vår jord, sett från rymden under en period på 20 år. Animationen visar hur isen från de båda polerna breder ut sig och drar sig tillbaka, hur plankton ökar i världshaven och hur vegetationen på land växer sig tät för att sedan somna in i de vintrande områdena. Vi får bevittna hur vår värld andas och anpassar sig till årstider, temperaturer, solens aktivitet, havsströmmar och vind. Det är komplext och otroligt vackert. Men självklart visar den här nylanserade informationen också vad som har hänt de senaste 20 åren. Och tyvärr bekräftar bilden vad vi redan visste, att det lugna, jämna andetaget har förändrats. Ett mycket välkänt exempel på det är hur glaciärer och stora isblock i närheten av nord- och sydpolerna har försvunnit. Uppkomsten av fytoplankton är annorlunda nu, det finns helt tomma fläckar i haven medan det är tätare än någonsin längs kusterna. Det känns nog långt bort, men tänk på att vi är del av en kedja som börjar just där. Med fytoplankton.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Den 6–17 november i år har det varit klimatmöte igen. Förhandlingarna fortsätter för att konkretisera vad det egentligen är vi ska göra för att stoppa eller, som det nu har råkat sig, åtminstone minska takten på klimatförändringarna med de tillhörande konsekvenser som redan sker på flera håll. Det är fortfarande förhandlingar och kompromisser det handlar om, för vi pratar alltjämt om klimatfrågan som att den handlar om nationella och ibland till och med individuella intressen. Den som en gång har följt en så kallad conference of the parties (COP, just nu är vi inne på den 23:e i raden) vet hur känslig överenskommelsen är och hur svårt det är att få till något av substans där alla parter förbinder sig frivilligt.
Frågan om historiskt, och därmed också till betydande del ekonomiskt, ansvar för den skada som redan har skett är fortfarande inte utredd. De frivilliga åtaganden som länderna än så länge har anmält räcker inte på långa vägar för att nå upp till målen i det redan kompromissade Parisavtalet. Alla länder är inte helt övertygade om att de måste fasa ut kolkraft illa kvickt. Precis som tidningen New York Times påpekar i en artikel om klimatmötet sätter vi just nu vårt hopp på att grupptrycket ska uppmuntra till mer ambitiösa åtaganden hos delegationerna.
En liten ljuspunkt är hur som helst att även om vi inte är där vi behöver vara nu, så håller vi på att komma ikapp dåtiden. EU inklusive bromsklossen Polen har officiellt annonserat under mötet att vi tänker ratificera den andra delen av Kyotoprotokollet, som fortfarande gäller till 2020. Dessutom har tillräckligt många länder nu kommit till skott med att visa stöd för ett tillägg från COP11 i Montreal om att fasa ut flourkolväten för att det till slut ska kunna bli verklighet. Sist men inte minst har årets COP lyckats få fram en jämställdhetsplan och en plattform om ursprungsbefolkning.
Många efterlängtade och välbehövliga beslut om omställning är nationella, regionala och lokala ansvar. Det kommer att krävas mod och det samhälle vi känner kommer kanske att förändras mycket på kort tid. Men måste vi ställa om så kan vi. Alldeles nyligen läste jag ett förslag på hur den globala energiproduktionen kan ställas om till tio procent förnybart redan till 2018. Motsvarande plan behöver förstås göras för stora sektorer som transport, jordbruk och byggsektor och där tekniken inte ännu har kommit ikapp måste vi försöka styra om till de bästa alternativ vi har.
Medan vi förhandlar håller jorden andan. Vi försöker hålla kvar i allt vi har haft och samtidigt rädda framtiden från osäkerhet. konflikt, naturkatastrofer och svält. Det är det som tar sådan tid. Det blir så märkligt motstridigt att tänka på att jag bara kan förklara det med ett citat jag har läst av Sylvia Plath:
“Perhaps when we find ourselves wanting everything, it is because we are dangerously close to wanting nothing.”
