Vera Brittain var en engelsk författare, journalist och pacifist. Hon skrev bland annat Testament of youth, en autobiografi som är en av få skildringar av första världskriget ur ett kvinnligt perspektiv. I den beskriver hon hur kriget påverkade både henne själv, men också hennes bror, hennes fästman och hennes killkompisar. Alla dessa blev soldater under kriget. Vera själv avbröt sina studier på Oxford för att jobba som frivillig sjuksköterska. Hon var den enda i sin grupp som överlevde. Den tidens unga trodde på fullaste allvar att de gjorde det som var rätt, att de skulle förändra världen till det bättre genom att gå ut i ett krig som de inte visste skulle bli första världskriget. Men en kan ju liksom inte klandra dem för deras idealism. De visste inte bättre. De visste ju inte vilken fasansfull historia som väntade världen under resten av 1900-talet. Ytterligare ett världskrig, förintelsen, atombomberna över Japan, fler folkmord som vi aldrig fick lära oss om i skolan, apartheid och många fler orättvisor som de inte ens kunde föreställa sig på den tiden.
I filmen om Vera Brittains liv som nyligen kom ut säger hon: ”We will never be new. Our youth have been stolen from us.” Jag vet inte om det är ett autentiskt citat från henne, men oavsett vilket så är det en bra beskrivning av hennes generation. Jag tänker på dessa ord efter att ha sett videoklippet av hur antirasister river ner Sverigedemokraternas rasistiska reklam i Stockholm. Kritikerstormen gentemot aktivisterna är, som väntat, massiv. Det slår mig plötsligt att min generation, och alla de som kom efter oss, aldrig har fått vara nya till att börja med. Vi kan aldrig skylla på att vi inte visste bättre. Vi vet vad kolonialismen ledde till, hur förintelsen gick till in i minsta detalj. Vi vet vad ett världskrig kostar och varför vi inte har råd med ett tredje. Våra historielektioner har fått oss att många gånger tvivla på människans inneboende godhet. En del av oss är i Sverige just på grund av att vi flytt från krig och diktaturer. Vi kan alldeles för mycket om ondskan i världen och just därför kommer det civilkurage som unga på alla möjliga sätt visar i dag från en alldeles särskild plats som Vera och hennes vänner slapp besöka.
När vi var yngre fick många av oss Om detta må ni berätta – En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945, som spreds gratis i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan. Boken beställdes av Sveriges regering och ingick i den statliga informationssatsningen Levande historia. Jag upprepar: Sveriges REGERING. Och nu undrar politiker varför vi protesterar mot rasismen på alla möjliga sätt. Varför vi tycker att Sverigedemokraternas reklam är hets mot folkgrupp, för att utrycka det milt? Vi unga har inte glömt hur propagandan gentemot romer såg ut innan förintelsen då de mördade 1 500 000 av dessa. När vi ser samma propaganda återanvändas i dag i lokaltrafiken, reagerar vi såsom sunda människor bör göra när man vet det vi vet. Vi varken kan eller tillåter att historien återupprepar sig. Vi gör motstånd på ett eller annat sätt. De protester gentemot Sverigedemokraterna som folk ser som hot mot yttrandefriheten, skulle vi ha fått pris för om de hade ägt rum i Nazityskland. Vi skulle ha varit Nobelprismaterial, vi skulle ha setts som demokratins modigaste förkämpar.
Jag och min generation kommer aldrig att bli nya. Vår enda räddning är drömmen om en ny, bättre värld. Där det som varit inte händer igen. Kanske är det därför våra protester betyder så mycket för oss. Kanske är därför det svider extra mycket när de som har makten inte lyssnar på oss. De som lovade oss ”aldrig igen!” men som ändå låter historien återupprepa sig. Och som straffar oss för att vi försöker skydda den demokrati som folk offrat sina liv för. En kan ju tycka att det är orättvist, att vår enda försoning är att förhindra att andras synder återupprepar sig. Synder som vi inte ens begått. Ändå fortsätter vi, trots att de som lärde oss att vara modiga nu bekämpar oss. De som fick privilegiet att få vara nya, även om det bara var för en liten stund.
