Men det finns undantag. När det gäller villkor eller arbetsmiljö tillämpar vi inte samma logik som när det gäller lönen.

Vi pratar gärna skit. Om arbetsgivaren. När arbetsgivaren förtjänar det. Det är inget konstigt. Arbetsplatserna är inte isolerade öar – de existerar i samma värld som allting annat. Och liksom vi inte, oftast, accepterar skit överallt annars gör vi det heller inte där.

Det är vad fikasnacken går ut på. Att snacka organiserat befogat skit om arbetsgivarna för att åstadkomma förändring. Fast egentligen är fikasnacken i den form vi de facto sitter i fikarummet på arbetsplatsen och snackar rätt passé. Vi är mer raffinerade nu. Vi för tyst revolution. Gömd. Som i en hemlig facebookgrupp. Eller via appen Whatsapp.

När personal på det Hongkongbaserade företaget MTR, som driver tunnelbanan i Stockholm, började snacka med varandra om sina villkor var det på ovanstående sätt det skedde. Det fanns inte möjlighet att snacka vid fikabordet. Men det fanns vilja att snacka och mycket att snacka om. Genom mobilappen Whatsapp började ett 40-tal anställda bena ut saker. Arbetsgivarens förmåga att kalkylerat använda sig av flexibelt mertidsarbete för att slippa höja anställningsgrader. Det utstuderade utnyttjandet av övertidsarbete. Och så det här med att de hade personer som liksom verkade ha som faktisk arbetsuppgift att jobba med just detta – att upprätthålla de dåliga villkoren.

Ofta börjar, eller stegrar, lokal organisering just så. Via grupper av arbetare som går ihop, börjar snacka om en eller flera gemensamma intressen och formerar motstånd. Arbetsgivarna hatar det. Det är förståeligt. Det finns ingenting som är så farligt för kapitalet som att vi organiserar oss.

För de anställda på MTR slutade det just i det här fallet mindre bra. Någon snitchade. Läckte till arbetsgivaren. 15 anställda kallades in på samtal. Tre utsågs av arbetsgivaren till drivande. Nu är en av dem omplacerad, en har sagt upp sig efter påtryckningar och en har gjorts till nattarbetande lokalvårdare. Arbetsgivaren hänvisar till brustet förtroende.

Brustet förtroende ja. Smaka på de orden. För är det inte egentligen just exakt brustet förtroende som gör att vi börjar prata om arbetsgivarna på det här sättet från början? Det är så enkelt. För om vi vänder på det: vi ingår avtal med arbetsgivarna om att de ska pröjsa, sköta sig, uppvisa en arbetsplats där vi kan arbeta och vara schysta i sin roll som arbetsgivare. Brister de i detta kan vi inte lita på dem längre. Förtroendet är brustet. Då snackar vi med varandra om det. Konsekvenser kommer att utdelas.

Dagens medier ger oss anställda en otrolig makt. Fikarumssnacken går att flytta till andra forum. Sådana som inte syns och inte märks men som kan ena, organisera och tända glöden i ögonen. Och i slutändan: tvinga fram förändring.

Dåliga arbetsgivare kommer med andra ord alltid att bli outade. Det är bara att acceptera. Annars finns det ju en annan bra lösning på problemet. 

Var en bra arbetsgivare.

För MTR:s anställda är inte ensamma. Det snackas överallt.